7

Att helt oförhappandes storkna ihjäl sig i en trång byrålåda kan kanske ha sin egen och alldeles speciella charm, men det kan också vara både obehagligt och ovärdigt om man råkade ha andra planer för sin dag, så Gysa Gris buffar och kränger sig fram mot det hägrade ljuset.

Han låg just
bekvämt nerburrad i en hop miniatyrstrumpor och dagdrömde om saftiga pepparkakor, glöggindränkta skrynkelrussin och hjältemodiga räddningsuppdrag. Advent är hans favorittid på hela året: allt är så vacker och skirt och stämningsfullt och hans sentimentala lilla grishjärta skälver av förväntan bara av blotta tanken på allt glitter och bling och tindrande som ligger framför honom.

Men till och med för
en hardcore-tindrare som Gysa försvåras processen avsevärt av att folk ligger ihjäl en så att man blir alldeles platt.

Flytta på dig, väser han halvkvävt och biter Doris lite lätt i ena skinkan.

– Åh
å, ursäkta, förlåt! utropar hon generat och flyger upp. Jag såg inte dig där. Du var så liten... och rosa. Inte förstås att det är något FEL med att vara rosa, fortsätter hon lite förläget och tittar ner på sina egna tassar. Rosa är ju väldigt snyggt och så...

Gysa sliter förnärmat åt sig den yttersta spetsen av sin knorr som fortsättningsvis sitter i kläm under Doris innan han flämtande kastar sig på sidan som en guldfisk på torra land som kippar efter syre.

– Oj, så alldeles platt han blev, säger någon. Ska han se ut så där... lite som en wienerschnitzel? undrar Miffy någonstans i bakgrunden.

– Jag tänkte säga hälleflundra, men schnitzel är i och för sig hemskt gott
och inte alldeles olikt, det heller!, påpekar Ernst lite blygt.

– Men kanske man ändå borde fluffa till honom lite? är det sista Gysa hör innan han svimmar av en hårdhänt dunk i huvudet.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!