6

Det här är Doris. Hon sitter ovanpå byrån och sparkar irriterat med mjuka frottében medan de andra entusiastiskt rotar runt i lådorna.

Doris
har haft en eländig höst. Hon ska bli storasyster och har absolut ingen som helst lust och ingen har ens FRÅGAT henne! Hon är redan storasyster åt hela halva världen och det är precis nätt och jämt hon hinner med så som det är nu, speciellt som det snart blir jul och allt och det innebär att det nästan säkert kommer att hända någon konstig skit.

Det gör det alltid, jular är rent av bedrövliga på det sättet, konstaterar hon missmodigt. Det är sååå himla stressigt med jul, att ingen kan förstå det! Nån missuppfattar nånting, nån annan tappar bort sig, och nån tredje ger sig ut på nån så kallad "räddningsexpedition" som förstås bara är helt igenom misslyckad och gör allt sju gånger värre och sen är allt plötsligt Doris problem och hon ska sen samla hop folk från jordens alla skrymslen och hörn nån gång under natten till den tjugotredje december.

Hon kan inte riktigt fatta precis exakt hur det har kunnat bli så, men så är det. Varje jul rasar hela världen ihop och alla vänder sig om och tittar menande på Doris och förväntar sig att just HON ska lösa alla problem?! Liksom, hallå? Sedan när blev Doris någon slags superhjälte? I så fall borde man åtminstone få några speciella supermegahjältekläder, i stretch
ig trikå och sammet och sånt. Eller allra minst nån mantel eller något annat coolt, med superhjältemärke på. För att kräva att en ensam liten rosa frottékanin ska kunna lösa alla världens problem bara med hjälp av en tiara är ju bara dumt... det fattar ju alla.

Visserligen ska man inte underskatta betydelsen av en glittrig tiara, men det finns ju ändå gränser
! Och en ny lillasyster eller lillebror är bara SÅ vad hon behöver just nu, tänker hon uppgivet medan hon betraktar Ernst som står och rättar till en tygblöja som envisas med att glida ner så att han inte kan se sig själv i spegeln.

Hon himlar med ögonen
. – Allt är liksom bara såhimla jobbigt, suckar hon och tippar bakåt med dramatiskt utsträckta armar. Hon landar mjukt i den översta byrålådan, ovanpå något som låter "ouff", lite sådär halvkvävt som man lätt låter när man helt utan förvarning nästan kläms ihjäl under väldigt mycket mer rosa kanin än man någonsin förstått att räkna med.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!