5

Miffy står och rotar frenetiskt i en stor byrålåda fylld med en massa osorterade kläder. Hon har aldrig i hela sitt liv sett så mycket olika kläder på en och samma gång och blir nu bara mer och mer frustrerad när ingenting riktigt passar på henne.

Allt är
liksom för stort eller för långt eller för brett eller bara för oformligt. Hon gräver sig allt djupare ner i högarna och blir mer och mer irriterad: vad är det här för genommisslyckade paltor egentligen? NOLL passform!

– Mhhhm, hör du, ropar hon till Ernst. Hur ska man riktigt mäta de här storlekarna? Hela vägen från öronen och
neråt mot tårna eller börjar man liksom från halsen eller nånstans mer mitt på?

Hon står och håller upp ett par randiga hängselbyxor som är minst tre gånger så stora som hon själv. Ernst rycker på axlarna, han är själv
upptagen med att beundra sig själv iförd ett par bruna byxor och en matchande rugbyhjälm. Ernst har alltid drömt om en karriär som professionell rugbyspelare (eller så spårhund, eller provsmakare vid ett storkök, han har inte alldeles bestämt sig än).

– Nå, det
här är ju bara så typiskt er, muttrar Miffy. Ni är så himla själviska och ego och tänker alltid bara på er själva, det är bara jag som tänker på mej! Missnöjt drar hon i sina egna gröna byxor, som är hundra år gamla, minst, och har spräckliga morotsfläckar lite överallt. Alla andra får nya kläder hela tiden, det är bara hon som måste ha samma gamla byxor jämt och ständigt och det är inte det minsta rättvist, faktiskt.

Hon blänger avundsjukt på Ernst som står och speglar sig i någon slags löjlig
vadderad mössa, aldrig i livet att Miffy skulle visa sig bland folk i en sådan där mössa!

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!