17

Pricken vaknar med svår värk i vänster höftled och tung blötsnö i ögonbrynen. Han ruskar av sig ett mycket efterhängset sju centimeter tjockt snötäcke och försöker förstå sambandet mellan sig själv och all denna nedkylda natur. Ärligt talat har han inte en aning om hur han hamnat i denna prekära situation. Speciellt som han verkligen försökt hålla igen med konjaken på sistone. Helt förgäves, konstaterar han nedslaget.

Ännu mer konfunderad blir han när han upptäcker snöret kring sin hals och lappen med budskapet "ADRESSAT OKÄND". Äntligen något som Pricken kan sympatisera med: visserligen har han, Pricken, ingen aning om vart han är på väg
, men det har tydligen inte hans avsändare heller. Det är en märkligt tröstande tanke som lugnar honom betydligt.

Pricken avbryts i sina funderingar av en liten plyschligist som står och hänger över hans axel medan hon mödosamt stavar sig igenom Prickens adresslapp.

– Hej, hej. Dig känner jag igen, du är ju den där jättekonstiga farbrorn som jag hittade under
risig någon gran förra vintern, du som hade dom där roliga vampyrtänderna! Tänk att du finns ännu, vem skulle ha trott, är du inte helt superdupergammal egentligen? Är du ute på resa nu igen? Hur kommer det sig att du alltid hamnar mitt ute i skogen? Är det liksom en sån där skidsemester? Eller så är du kanske inte så duktig på det här med resande? Själv skulle jag helst fara någonstans varmt där man kan snorkla... och äta helstekta duvor... Rävflickan är sällskapssjuk och pladdrar glatt på.

Pricken blinkar stressat så att det känns som om
hans ögonlock hakat upp sig på constant repeat. Synvillor och obehagligheter som egentligen inte finns brukar kunna försvinna om man bara blinkar tillräckligt frenetiskt.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!