11

Gysa är i hemlighet lite bekymrad över allt det här lillebrorspratet. Han tror att det måste vara ett missförstånd av något slag: här i den här familjen är det ju HAN som är minst! Och han trivs med att ha det så, att vara minst har sina fördelar förutom när folk inte ser sig för utan trampar eller sätter sig på en. Men som minst har man t.ex. förtur på alla smaskiga små äppelskruttar, något som Gysa uppskattar väldigt mycket. Och nya småbröder som dyker upp mitt under julen, som något slags jesusbarn, det är lite extra suspekt, tycker Gysa.

Han är helt säker på att det här är något slags dumt påhitt och tänker inte låta sig luras. Han har varit med om jular förr och en sak har han lärt sig: saker och folk tappar bort sig mest hela tiden, det är det normala. Han har också lärt sig att om man bara anstränger sig det allra minsta så är det i allmänhet så att man hittar allt och alla man letar efter och
som regel får man dessutom helt utan egen förskyllan någon senildement och dreglande åldring eller trotsig rävunge på köpet.

Så det viktiga borde väl nästan vara att ligga lite lågt och hålla sig undan de där småbröderna och hoppas att det finns nån annan stackare som snubblar runt och hittar dem först? Det borde väl funka?
, resonerar han medan han ålar sig ut i sovrummet för att ta sig en liten eftermiddagslur.

När han kommit över tröskeln stelnar han till av förskräckelse: Vad är nu detta? En stor BUR? Gysa backar förskräckt in under sängen för att fundera i lugn och ro. En stor bur i ett hörn av sovrummet? Varför i hela världen?

Då, plötsligt, slår det honom: det finns bara en anledning! Det måste vara en bur antingen för att fånga in småbröder eller så för att förvara dem i om de verkar b
ete sig aggressivt eller farligt.

Gysa ser med respekt på buren som onekligen är väldigt, väldigt stor. Det här
lillebrorsproblemet verkar allvarligare än vad Gysa riktigt insett.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!