7

Rävflickan sorterar med stort intresse igenom sina nya ägodelar: tre ganska sladdriga morötter, en liten flaska med brun, illaluktande vätska (hon sniffar på den, nyser och häller sen kvickt ut flaskans innehåll i snön), en fickrova i silver, en grön slips och ett par STORA FINA TÄNDER. Rävflickan kikar storögt på dem. Så märkligt! Själv har hon aldrig hört om något så konstigt som att ha sina tänder i en väska, istället för i munnen så att man kan bitas snabbt då det behövs. Rävflickan provar sina nya extratänder och provmorrar lite försiktigt. Det känns lite ovant och klumpigt men hon tycker själv att hon ser lite extra farlig ut så hon nickar nöjt: kan nog bli användbart! Någon helt annanstans i samma stad sitter två irriterade kaninflickor och vrider skurvatten ur sina smutsiga frottétassar.

DET VAR SISTA GÅNGEN vi julstädar, fräser Miffy. Varför ska just vi alltid göra precis ALLT, se nu vad du har gjort. Mina byxor har löddrat i tusenmiljoner år snart och allt är ditt fel!

Doris suckar och himlar med ögonen. Hon är så van vid att precis ALLT är hennes fel. Det är så det är när man är storasyster åt en massa hjälplösa stackare.



Jaha, vad ska vi göra nu då?, fortsätter MIffy. Jag har TRÅÅÅKIGT! Och jag hatar att ha tråkigt och det är säkert minst hundratusen år kvar tills det är jul, fortsätter hon mörkt och petar sönder en envis såpbubbla på sina gröna snickarbyxor. "Plopp", säger det.

Doris själv är ganska nöjd
: hon har julstädat hela huset och pyntat och fixat och allt är strålande fint och alldeles klart. Nu ska hon bara sitta och tindra och vänta på julen i lugn och ro. Det här året ska bli stämningsfullt lugnt, det har Doris redan bestämt och ingen kan ändra på det. I år tänker hon inte bry sig om folk tappar bort sig fast de så fryser fast med svansen på den sibiriska tundran.

LALALA, INTE MITT PROBLEM, tänker hon trotsigt medan hon skivar ner små morotsbitar i en stor gryta blåbärsglögg. Sen låter hon trettiosju stänger kanel falla från hög höjd för det stänker så trivsamt så man blir prickig om hela magen. Hon häller upp glögg åt sig själv, Miffy, Ernst och Gysa, som kikar misstänksamt ner i sin skål.

Vad är det där orangea som ser så där lite mjukt och klimpigt ut? frågar han.

Små goda kritbitar? undrar Ernst hoppfullt. Sådana där som man redan tuggat på en stund och sen spottat ut? Han doppar nosen i glöggen och nyser sju gånger.

Doris himlar med ögonen lite till, för säkerhets skull. Det är verkligen inte hennes fel att hon tvingas umgås med en massa hopplösa småungar! Hon tar en stor klunk glögg och försöker se sofistikerad ut, fast det är rätt svårt när man har en hel kanelstång på tvären i halsen.

Jag undrar bara ... är det inte lite starkt det här? Kaneldoften får Gysas ögon att svida och tåras och sno runt, runt, runt i huvudet. Det yrslar och han blir tvungen att lägga sig på rygg en stund och lugna ner sig.

Det är ju GLÖGG, faktiskt, förklarar Miffy tålmodigt. Det ska VARA så här när det är glögg!

Både Ernst och Gysa ser seriöst skeptiska ut
, men Doris tar en stor klunk till och lyckas äntligen svälja sin kanelstång. Kanelstänger bränner ganska mycket i både magen och halsen. Ernst tuggar fundersamt på en morotsbit och Miffy tömmer i smyg ut hela sin mugg i Kottepalmen. Gysa suckar. Det här tindrandet är alltid lika ansträngande...

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!