9

Muminmamman är till sin stora förvåning i full färd med att sätta upp sin alldeles egna julpjäs. Synd bara att hon inte riktigt vet vad den borde handla om, men det ger nog sig, tänker hon. Sådär som med barkbåtar, man vet inte alltid hur det blir före det är klart, men oftast brukar det bli riktigt bra på ett sätt eller annat.

Kaninflickorna håller på och river och sliter bland Doris kläder och försöker bestämma vad man ska ha på sig när man är teaterprimadonna: någon typ av tiara är ju förstås obligatorisk, men annars då? Doris tror att det borde vara ungefär som prinsesskläder, och kanske en boa eller något. Visserligen har Doris aldrig varit på någon teater, men ändå, en boa kan säkert aldrig vara fel då det är teater.

Och vem ska vara Jesusbarn? undrar Ernst intresserat. Alla bra julpjäser har ett Jesusbarn, så är det bara, det har jag sett på tv!

Alla tittar förvånat på Ernst, som tydligen är en oväntad auktoritet i dessa frågor, och sedan vänder de sig Muminmamman, som inte alls ser ut att ha tänkt på den saken.

Jag vet inte om det är en sådan pjäs där det alls finns Jesusbarn, säger hon eftertänksamt. Jag hade mer tänkt mig snö, och små homsor och knytt och kanske en Mårra, för spänningen skull...

Men Ernst bara fortsätter: "Ja, och så ska det finnas herdar, kor och åsnor och grisar och elefanter och vise män och kungar och allt möjligt..."

– Jaha, säger Miffy, men prinsessor då? Finns det inga prinsessor?

– Det är
KLART att det finns prinsessor, om det en gång finns kungar, avbryter Doris, som inte vill visa sig vara mindre insatt i frågan än någon annan. Har du NÅNSIN hört om en teater utan prinsessor! Det finns alltid MINST en prinsessa, det hör faktiskt till, säger hon och slänger med tiaran.

– Ja faktiskt, instämmer Miffy, åtminstone två prinsessor måste det finnas. Annars måste det nästan bli dåligt
!

För en gångs skull är Doris och Miffy helt överens om att det måste finns två prinsessor: en som håller reda på Jesusbarnet och så en som mest bara står och tindrar.

– Hon kan vakta morötterna, föreslår Miffy, så att inte Jesusbarnet äter upp dem alla på en gång och får magknip för att
de är så goda och han är ett så glupskt litet barn....

– Pax för att vara herde, ropar Ernst.

Det får han, för det är ingen annan som vet vad det är. Ernst förklarar att herdar valla
r får och sånt, vilket betyder att det liksom är som en slags vakthund. Alla håller med om att det är en roll som passar perfelt åt Ernst.

– Men har vi några får då,
måste vi ha får? undrar Miffy oroligt. Får är så ostyrsliga och helt hopplösa djur! Tänk om alla de där omöjliga fåren äter upp Jesusbarnets morötter? (Glupska och ouppfostrade typer, de där fåren, tillägger hon tyst för sig själv.)

– Men då kan Gysa spela får, föreslår Doris. Gysa hatar morötter, så det är ganska passligt om han är ett sånt får som låter morötterna vara ifred. Gysa kan kanske vara ett extra snällt och lydigt julfår?

Gysa nickar lyckligt, glad över att ha fått
inte bara en utan två roller! Miffy och Doris är igen överens om att det nog säkerligen är alldeles fullt tillräckligt med ett får. Fler än så blir lätt för många oavsett hur lydiga de är.

För får är ju inte alls lika viktiga som prinsessor i en sån här julpjäs, får behöver ju liksom inte göra så mycket, det räcker om det står ett litet får i ett hörn och stampar och bräker, förklarar Doris.

Muminmamman försöker förtvivlat få en syl i vädret men det är inte
alltis så lätt när rummet är fullt av tjattrande wannabe-prinsessor och ett ivrigt grymtande julfår.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!