5

Doris och Gysa sitter och vilar sina sönderhimlade ögon och pratar om julen och hur den månne kommer att bli i år.

– ... men åtminstone
till Lappland, väl? pladdrar Gysa glatt. Visst hinner vi väl via Lappland, en liten sväng bara?

Han lägger huvudet på sned och tittar bedjande i kors på Doris, som är
alldeles ovanligt suddig i konturerna idag. Gysa älskar julen och allt stök och allt trassel som hör till. Inget får honom att liva upp så som möjligheten till julrelaterade hjältedåd.

– Jag menar, jag är ju van att hjälpa till och så där... och det brukar ju behövas
?

– Mmm, nickar Doris fundersamt, men jag har tänkt på det där: orsaken till att det brukar bli så mycket stök är att vi själva ställer till det så. Vi missförstår och vi vilsnas och vi tappar bort oss själva och varann och tomten och stämningen och allt möjligt. Och sen får vi så himla bråttomt med att leta reda på allt vi har tappat, fast vi egentligen inte alls har tappat det på riktigt utan allt egentligen fanns där hela tiden. Det var bara vi som försvann, liksom... inte allt det andra. Om vi hade stannat kvar så hade det kanske blivit alldeles bra och julen hade kommit till oss? Vi var bara för små och dumma för att fatta det. Så i år, när vi är större och fiffigare, så kanske vi inte behöver göra nånting alls?

Gysa stirrar förskräckt på Doris. Större och klokare? Det här var tvärtom bland det dummaste han någonsin hört i hela sitt korta, trinda grisliv
!

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!