23

Jaha, det är den 23:e december och det är tydligen jag som är Doris och om inte jag - av alla i hela världen - hittar på något sätt att rädda alla de här stackars djuren förrän i eftermiddag så blir det nog ingen ordentlig jul i år heller! tänker Doris. Om det tänker vara så här vareviga eländes jul så behöver jag nog en sån där slängkappa: en i rosa sammet! Med ett stort "D" i mörkare rosa mitt på! Det är nog det minsta man kan begära! tycker Doris och känner sig genast lite uppmuntrad.

– Vad funderar du på? undrar Gysa som krupit fram och lagt sig alldeles intill Doris.

– Äh, ingenting, säger Doris generat.

– Dom har några såna där konstiga runda plastbitar i öronen och knorrarna och tassarna, precis överallt. Så att när man försöker gå så kommer man bara en litenliten bit så börjar något stort och farligt tjuta och ha sig så man nästan svimmar av att det gör ont i öronen och sen kommer någon och lyfter upp en och stoppar tillbaka en på hyllan igen. Gysa ser chockad ut och kikar sig misstänksamt över axeln medan han viskande berättar detta för Doris. En bit bort står en Muminmamma och försöker befria en annan stackars mamma, medan dottern ligger bredvid och småmorrar upprört;
Muminmamman har tömt ut hela innehållet i sin handväska framför sig och prövar en skruvmejsel efter en annan, men ingen verkar passa.

– Någonting här känns så väldigt bekant, säger Doris fundersamt, men när jag inte kan komma på vad?!

– Jag hoppas du kommer på det ganska snart bara, piper Miffy, annars kanske vi får sitta här tills vi svälter ihjäl här och då är det ditt fel!

Ernst lägger sig ner med huvudet på framtassarna och suckar
så där som hundar gör när de är mätta och belåtna. Han tycker det här är ett trevligt ställe: han har fått HUR många nya vänner som helst och ett par hyllor längre bort hittade han både väldigt många påsar hundkex och på en annan hylla en massa, massa platta paket med små goda kritor i väldigt många olika färger. Ernst har aldrig i sitt liv sett så mycket kritor på ett och samma ställe (själv har Ernst bara en halv krita: den är grön och smakar gott) och han kan stanna här fast hur länge som helst!

Muminmamman kommer och slänger sig argt ner bredvid Doris och Gysa så att hon dänger
oförsiktigt med handväskan rakt på Gysas knorr så att han ylar till. Muminmamman märker ingenting; hon ger upp, hon har provat precis alla verktyg hon har, men de där märkvärdiga plupparna rör sig inte ur fläcken.



Doris sitter och ser djupt koncentrerad ut tills hon plötsligt flyger upp och utropar: "Nu vet jag!"

– Oj, säger Gysa och ser beundrande ut.

– Mmm, säger Doris lättat. Jag kom just på att jag nog har varit här förr och vet hur man tar sig härifrån. Fast vi måste vänta tills det blir mörkt och alla människorna gått hem. Se bara till att ingen köper er under tiden, tillägger hon oroligt.

– Det är nog inga problem, säger Miffy lugnt och grimaserar så skräckinjagande hon bara kan. Om någon rör mig så biter jag!

– Det är nog ingen större risk för din del, tror jag, muttrar Doris.

– Jag också, säger Ernst genast. Jag biter också! Fast bara lite, för jag är så väldigt mätt och mår lite illa...

– Ernst, vad är det för blått du har i mungipan, undrar Doris misstänksamt.
Men hon får aldrigt något svar för just då kommer en tant i pälsmössa och lyfter upp Gysa som varken kommer sig för att bitas eller något annat utan bara blir stel av skräck. Tanten säger något som Gysa inte förstår och lägger ner honom igen, och snabb som en vessla pilar han in i trygghet bakom Ernst.

– Du dugde inte åt henne, påpekar Miffy. Det var en konstig och grinig tant!

***

När klockan blir nio och hela varuhuset stänger och andas ut, så leder Doris och Gysa alla djuren i tur och ordning till kassan och hjälper dem ta bort larmen med magnetmanicken. Det är krångligt och knepigt och jobbigt och det värker i tassarna och Mommobilen har startat för länge sen, men det går.

En sån himla tur att du också har varit här, säger Gysa som är alldeles fylld av beundran. Och Doris kan inte annat än att hålla med: En himla tur är det! Och en himla tur att hon kom sig härifrån! 

När alla är befriade ordnar Muminmamman upp dem i vingliga led och visar vägen mot ytterdörren... som är LÅST! Liksom alla andra dörrar. Det är natt och låst precis överallt. Förstås.

Men jävla skit ändå , kvider Doris och stampar med foten. Vad gör vi NU då? Vi kan ju inte stå här och hänga imorgon när de öppnar, det går ju inte? Vad ska vi ta oss till?!!

Alla tittar osäkert på varandra: ingen vet vad man borde göra nu.

Doris känner sig gråtfärdig: det är på tok för jobbigt att vara hjälte och rädda världen när allt bara går emot en!

Öhhh, men jag har en idé... på nån som kunde hjälpa oss, säger Gysa.

Jo, jag vet, men hon är inte här! fräser Doris.

Nä, men jag tänkte att man kanske kunde fråga? fortsätter Gysa försiktigt. Ifall hon kunde komma förbi en sväng, eller kanske skicka nån eller så?

Doris suckar igen: hur i hela friden får man tag på en julängel precis just då när den behövs?

Och *pling!* så glider hissdörren upp och där står en liten, liten hon omgiven av ett varmt, glittrande ljussken! Doris bara stirrar.

Men, men... stammar hon förvirrat. Kommer du med hissen? Hur kom du in när allt är låst och Och HUR visste du var vi var?

Julängeln ler hemlighetsfullt: hon vet allt som har med julen att göra och har både magiska knep, mobiltelefon och ett stort antal agenter runt om i världen som håller henne underrättad, men det pratar hon inte så gärna om.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!