22

– Jaha, jaha, säger Doris. Få se nu, vi borde befria ett stort rävskrälle och ett lite mindre rävskrälle och i största allmänhet tusenmiljoner djur? Är det något annat som står på listan? Är det någon som har några förslag, nu när vi ändå är ut och på - ska vi slå till och förhindra jordens undergång eller något?

– Va? säger Ernst. Det där sista du sa har jag inte hört någonting om? Ernst ser rädd och orolig ut under sin tomtemössa.

– Nej, suckar Doris. Jag var ironisk!

 

– Man kan inte vara ironisk när man pratar med en hund som äter kritor, det förstår nästan precis vem som helst, påpekar Miffy medan hon med stort intresse studerar sin medhavda morotssäck.

Både Doris och Ernst blänger på henne och försöker hitta på något dräpande svar, men Miffy rotar obekymrat vidare och fiskar upp en stor saftig morot som hon börjar tugga på.

– Du är ett mycket glupskt och ganska så otäckt litet djur, påpekar Doris spydigt.

Miffy nickar glatt.

Lite längre fram står Gysa och Muminmamman och trampar otåligt. De är rörande eniga om att man nog egentligen aldrig borde ta småbarn med sig på dramatiska och farliga räddningsexpeditioner!

– Kom nu då, ropar Gysa. Vi är nästan framme!

 ***

En liten stund senare har hela den motvilliga räddningspatrullen tagit sig fram. Och jo, Gysa hade helt rätt, det är en hemsk syn! Doris sväljer. Rad på rad av plyschdjur av alla de slag sitter och ligger på hylla efter hylla. Vad ska de ta sig till? Så här mycket pengar har nog inte ens Doris att hon kan köpa alla de här djuren och ta med dem hem?! De måste ju vara hundratals!

– Åh, säger Muminmamman glatt överraskad och pekar. Där sitter ju min
Lilla Rävflicka! Och det där måste vara hennes försvunna mamma!

Doris tittar och ser en liten räv som gång på gång försöker ta sats för att hoppa upp till en mycket större räv som sitter högt uppe på en hylla.

– Jaha, säger Gysa till Doris och ser exalterad ut
. Här är dom, ser du? Vad gör vi nu?!?

Alla tittar förväntansfullt på Doris, t.o.m. Miffy slutar tugga för att inte missa något som visar tecken på att kunna bli spännande.

– Men varför jag? undrar Doris. Jag vet inte! Varför väntar alla sig att just jag ska fixa precis allt som är fel i världen?

Gysa, Ernst och Miffy stirrar förvånat på henne.

– För att du är Doris! förklarar Ernst hjälpsamt och viftar snällt på svansen. Det är
ju du som tar hand om oss?

– Precis, säger Gysa. När vi inte vet hur vi ska göra så frågar vi dej! Så brukar vi ju alltid göra? Och jag lovade alla dem att jag skulle hämta dej och nu har jag gjort det!

– Tja, onekligen är det ju du som är Doris, gäspar Miffy ointresserat och fortsätter på sin halvätna morot. Du vet hur det alltid är ditt fel om någon vilsnar sig eller annars har sig och hur du alltid brukar rädda folk och så, det är liksom din grej, fast man inte riktigt förstår varför, när du inte ens har några tummar ens. Miffy nickar eftertänksamt för sig själv.

Doris ser rosagråblek ut om hela nosen. Vad ska hon ta sig till? Hon har inte tid med det här nu, i morgon eftermiddag måste hon senast vara hemma igen för att inte missa bilen upp till Mommos!

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!