21

Alla lyssnar intensivt och intresserat, Muminmamman med ett krampaktigt grepp om handväskan. Det var ju det hon visste! Mammor vet genast när något hemskt har hänt! Hon sneglar upp mot lampkronan där Lilla Rävflickan sover bredvid hennes älskade son... eller rättare sagt: där Lilla Räv borde sova bredvid Mumin, för där det just låg en liten räv är det nu alldeles tomt!

– VOJ SÖTA ÖDE! utropar Muminmamman. Nu har de tagit henne också! Hon ser sig om med panik i blicken, men ingenstans syns någon burrig rävsvans till.

– Tagit vem då? undrar Doris och ser sig omkring hon också, men för en gångs skull ser alla faktiskt ut att vara på plats.

Lilla Rävflickan förstås! Mamman hoppar jämfota av irritation och upphetsning. Att de inte fattar: först tog de Rävflickans mamma och nu har de tagit henne också!

Doris förstår
precis ingenting. Vilka De? Vilken Rävflicka? Vilken Mamma?

Hördu vad-du-nu-är-för-Mamma, vart försvann du förresten? Vi höll ju på och repeterade vår teater och du var regissör och så bara försvann du utan nånting, så där hejbara, vi trodde nästan att du hade blivit kidnappad eller nåt.... Doris tittar strängt förebrående på Muminmamman som fortsättningsvis står där och studsar som en lurvig jojo som hakat upp sig.

Men duh, vad du är tröö-öög, skriker Gysa. Hör du inte på? Det är ju inte Muminmamman som blivit kidnappad! Det är ju alla andra som har blivit kidnappade, Muminmamman och jag försöker ju faktiskt fixa det här, faktiskt! Det är u inte vårt fel att det finns några som rusar runt som galningar och kidnappar rävar allt vad dom hinner och du bara håller på och tjatar om den där struntpjäsen!

Jaha, säger Doris lite stött. Så konstigt! Varför gör dom så för? Doris kan inte föreställa sig varför någon skulle vilja ha en hel hop rävar hemma? Det låter ju väldigt... ohygieniskt. Hon ryser.

Kanske hon bara har vilsnat sig helt vanligt, föreslår Miffy, ovanligt uppmuntrande för att vara Miffy.

Ernst gnyr deltagande och lyser tjänstvilligt med sin ficklampa under alla mörka buskage. Men inga rävar nånstans.

Gud så jobbigt, säger Miffy och reser sig upp och borstar jord av sina gröna filtbyxor. Jag förstår inte vad det är med folk! Det behöver bara närma sig jul så blir alla helt rabiata och yra och vilsnas till höger och vänster.

Inte jag, för jag är vaccinerad! säger Ernst stolt, och mot valpsjuka också! Och så har jag
såna där chips i örat också, säger dom, fast dom har jag aldrig sett, fortsätter han fundersamt och ruskar försiktigt på huvudet.

Du har helt säkert ätit upp d
ina himla chips utan att minnas det, muttrar Doris så tyst att det inte ska höras.

Jaha, säger hon sen. Vad gör vi nu då? Jag antar att vi fortfarande behöver en plan...

Men det är ingen som lyssnar på henne längre, för alla andra är redan på väg ut genom dörren. Doris suckar och himlar med ögonen ännu en gång och följer efter.

***

Någon kilometer längre bort stretar en Liten Rävflicka fram genom regn och rusk och mörker med tårar i ögonen och en alldeles för tung lykta som till råga på allt HAR SLOCKNAT IGEN! Fula, äckliga skruttlykta, jag hatar dej! tänker hon upproriskt.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!