2

 

Långt tidigare i höst, någon gång mellan Filifjonkans årliga höststädning och dagen då den stora lönnen bakom snickarboden tappat alla sina blad, bommade den återförenade familjen Mumin igen sitt trivsamma sommarhus i skogsgläntan. De spikade fast alla fönsterluckorna så att de inte skulle stå och slå i höststormen och satte tre olika hänglås på syltkällaren (för säkerhets skull, för man vet aldrig med sylt!).

Fast
sen placerade Mamman ändå i smyg ut tre små förgyllda nycklar på väl synliga ställen i rabatten, som bakom rosbusken (för man vet aldrig när hungriga vänner besöker en när man inte är hemma och det är så väldigt förargligt, och synd med sylten om den förfars).

De packade mammans handväska och en sliten kappsäck
(en älskad kvarleva från Pappans dagar som djärv och obekymrad globetrotter och äventyrare) alldeles fulla med det allra nödvändigaste - varma täcken, en broderad duk, tre koppar ur den nästbästa teservisen, en termos med varm svartvinbärssaft och en med tallbarrste, en hög hop med prickiga korvsmörgåsar och en burk med små, hårda kakor samt en liten ask med snäckor på locket (att förvara eventuella strandfynd i) - och så flyttade hela familjen helt enkelt in till stan.

Det blir bäst så, tänker Mamman
där hon ligger och försöker somna högt uppe i sin kristallkrona med extra bling. Pappan är ju en så känslig och ömtålig konstnärssjäl som sover så fasligt oroligt om vintrarna. Det skulle nog vara lugnast och på alla sätt bäst om inget skulle väcka honom i år, för annars vet man aldrig vad han tar sig till och var han hamnar!

Och det är ju ändå bara över vintern, mumlar hon tröstande för sig sig själv. När snön smälter och det blir dags för maskroskransar och jordgubbskräm flyttar vi tillbaka ut igen!

 

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!