14

Teaterrepetitionerna inför julens stora pjäs har vid det här laget totalt spårat ur: Miffy och Doris ligger utslängda på golvet och äter varsin morot och Ernst ritar håglöst några träd på tapeten med sin ganska nötta gröna kritstump (a.k.a. julstämningen). Bara Gysa tar sin dubbelroll på allvar och tränar koncentrerat att växelvis gå på tårna och bräka och att ligga ihopkrupen jättesmått och se alldeles nyfödd ut och inte bräka.

– Det här är ju en toktråkig pjäs, säger Miffy och gäspar
. Det här är precis som då när vi satt och tindrade, det händer ju precis ingenting, ingen vet vad vi ska göra och säga eller ens vad som ska hända... Det är ju skittråkigt att vara en prinsessa som inte GÖR någonting och inte ens får knipas! Och var är vår publik? Om vi ska bli stjärnor och rika och berömda måste vi ju ha en publik!

Doris rycker på axlarna. HON vet inte, det var inte hon som kom på den här fåniga teateridén så hur ska HON kunna veta? Hela den här fåniga pjäsen var ju Muminmammans dumma idé från första början och inte ens hon har orkat stanna kvar och se på eländet utan helt fräckt bara försvunnit. Så himla ohyfsat!

– Ty
yyst, fräser hon åt den stackars Gysa. Kan du inte sluta med allt det där ditt eländiga bräkande nångång? Det är ingen som orkar med några får nu just! (...eller några smågrisar heller, för den delen), tillägger hon tyst för sig själv. Åh, vad det är tröttsamt att umgås med en massa småungar hela tiden!

Gysa tystnar
mitt i en särdeles lyckad bräkning och blir alldeles stel och kall inombords! Varför skriker de åt HONOM!? Han är ju den enda som tar föreställningen på allvar och REPETERAR som man ska?!

Djupt sårad drar han sig in under en stor krukväxt och begrundar sitt öde. Han darrar av indignation och sårad stolthet. Stora skådespelare är som stora hjältar, intalar han sig själv. Ständigt missförstådda och hånade av en kall och okänslig omvärld. Men vänta bara! Han drömmer sig bort till en framtid fylld av limousiner, röda mattor och oscarsstatyetter.

– De ska verkligen inte
inbilla sig att de kommer att nämnas i några tacktal!, muttrar han förnärmat. Han kommer att lyckas helt på egen hand och de kommer att bli så avundsjuka! Där kan se sen sitta och trycka i sig morötter tills de blir orangea i ansiktet och det växer ut blast ur öronen på dem!

Ye-esbox! De kan sitta här och vänta medan det växer rotsaker i öronvaxet medan jag far ut i världen, till Hollywood och blir hyllad och BERÖMD, precis som grisen Babe och Greta Garbo! tänker han triumferande.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!