7

Doris, Miffy och Gysa är upptagna med att baka julkakor. Det är en väldigt kladdig sysselsättning det vet alla som är av plysch. Och extra kletigt blir det om man inte råkar ha några tummar. Det har Miffy: hon har 2 stycken, t.o.m. och hon berättar glatt för alla som vill höra på hur mycket bättre man bakar med tummar än utan.

På en stol sitter Ernst och tittar avundsjukt på. Ernst har varit lite sjuk och haft magknip men han mår mycket bättre nu. Han skulle gärna vara med och baka, men när han inte får. Det blir så när man äter upp sina kritor, säger Doris som är stor och vet nästan allt. Då är man för liten för att få vara med och baka, påstår hon. Ernst tycker inte att det låter riktigt rättvist, men han slukar glupskt all deg som faller ner på golvet och tycker att det ändå är ganska trevligt med bakande.

Fast i år blir det nog ingen jul, så egentligen vet jag inte varför vi bakar och har oss, säger Miffy plötsligt. Hur ska Tomten hitta hit, vi vet ju inte själv ens var vi riktigt är? Här var vi definitivt inte i fjol, fortsätter hon och ser fundersamt omkring sig. Det ser lite likadant ut, men jag tror det är samtidigt liksom helt annorlunda. Det är som om hela vårt hus skulle ha vilsnat sig och så satte de ner allt igen smack på ett annat ställe och något rum gick sönder och möblerna hamnade alldeles i kors och nu är vi här, men vi vet inte var här är. Det kan bra hända att det här är någon helt annan värld och att det inte finns någon tomte här, avslutar hon sin långa harang abrupt och dimper utmattat ner i en stor mjölhög, så att det enda som syns är en skymt av hennes gröna hängslen.

Nehe, säger Gysa. Det låter fel, så kan det nog inte vara. Vi flyttade ju i en korg! Jag satt på toppen och vaktade er och så flyttade vi. Det gick alldeles bra, det här är ett nytt ställe bara.

Miffy himlar lite förstrött med ögonen (duh!) och så vänder sig alla mot Doris för att få hennes avgörande: blir det bra eller inte? Är världen sig lik och blir det jul fastän man flyttat och inte vet var man är?

Doris känner hur alla förväntansfyllda och ängsliga blickar vänds mot henne och hon rycker uppgivet på axlarna.

–Jag vet faktiskt inte, erkänner hon. Jag undrar om det var så att vi flyttade men julstämningen kanske blev kvar på vårt förra ställe...

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!