6

Muminpappan har funderat länge och väl och har nu äntligen bestämt sig. Här kan han ju inte sitta alldeles ensam, med rimfrost i svanstofsen och det allra sista lilla mjukfuktiga sommarkexet i magen. Han saknar sin lilla familj väldigt mycket. Där Muminmamman är finns det alltid kakor, tänker han tröstande för sig själv. En Pappa uppskattar visserligen Frihet och Äventyr, men det är något så tryggt och liksom hemtrevligt med kakor och saft. Han ser redan framför sig hur de kommer att sitta där och prata och skratta och Muminmamman sätter på tevattnet och alla är så glada över att han är hemma igen. Han myser för sig själv där han plumsar fram i den djupa snön och snubblar över rötter och stenar och han bryr sig inte ens om att tallbarr fastnar i svanstippen. Nu är han nästan framme och häver sig mödosamt upp på den höga trappan.

Men vad är nu detta? Det är... stängt? Alldeles låst och tillbommat. De är inte hemma?! Tänka sig! Nu när Pappan kommer tillbaka efter att ha varit borta i nästan sex månader och så råkar de inte vara hemma. Så snopet och förargligt, tycker Pappan, tills han inser att förutom hans egna spretiga små fotspår så är snön alldeles orörd. Ingen har gått här på länge, kanske inte sedan i somras… Tänk om de har flyttat? Medan Pappan begrundar detta helt nya oerhörda och osannolika scenario, inser han plötsligt att så är det. Ingen har tagit in blomkrukorna och de rosa snäckorna och t.o.m. barkbåten ligger alldeles övergiven upp och ner i snön.

Mamman och Mumin har flyttat! De packade ner saftflaskan och alla bullarna, låste dörren och stoppade nyckeln i förklädesfickan och har nu åkt någon helt annanstans och har bjudning utan honom.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!