4

Det här är Miffy och Doris nya lillebror Ernst. Ernst tror han är någon slags hund hund, men han vet inte alldeles säkert. Båda väntar med stor spänning på julen och för tillfället är de väldigt upptagna med att rita sina julklappslistor till Tomten.

Ernst önskar sig allra, allra helst en ny ask med kritor, för han är mycket intresserad av kritor och att måla och har varit utan blå krita ända sedan han i mitten av november av ren nyfikenhet åt upp sin förra. Det var lite synd, för dels så blev han sjuk och dels så var den  inte speciellt god och nu vet han inte längre hur han ska göra för att rita bläckfiskar och blåmusslor och blå ballonger. Det är väldigt besvärligt.

Ernst lägger huvudet på sned och kikar lite lömskt på resten av sina kritor, lite funderar han ifall det var ett misstag att ta just den blåa. Hur mycket god mat finns det egentligen som är blå och som man inte blir sjuk av, tänker han. Nähä, precis! Han sneglar på Miffy som fyller papper efter papper med små orangea spetsar med gröna strån på. Hon är mycket koncentrerad och alldeles uppslukad av det hon håller på med. Försiktigt böjer Ernst sig framåt och sniffar försiktigt på en liten brun kritstump som ligger framför honom på golvet. Egentligen skulle han bara smaka lite försiktigt på den men precis när han hade bestämt sig för att han smakat klart och att brun krita inte är så väldigt mycket godare eller ens annorlunda än en blå, så bestämmer sig kritan för att stillsamt halka ner i Ernsts mage.

Ynk, utbrister Ernst, nu tror jag kanske att jag åt upp den bruna kritan också. Nervöst drar han i Miffys gröna hängselbyxor så att hon i misstag ritar en alldeles sned morotsblast. Hon blänger mycket strängt på Ernst för att han ska förstå att det är ganska allvarligt att sabotera andras morotsblast så att den blir helt oigenkännlig. Hon ska just börja förklara vilka konsekvenser det kan få att viktiga bilder på morotar ser ut som vilka som helst kvastar, när hon ser att Ernst sitter och blinkar bort en tår.

Vad är det med dej?, undrar hon förvånat. Gråt inte fast du har förstört min morot, det var dumt, men det gör inget, jag kan göra en ny, fortsätter hon sedan och sträcker sig efter ett tomt papper.

Ja, men jag mår nog inte så bra, säger Ernst, det var nog något fel på den bruna kritan också.

Men åt du upp den bruna kritan också? Du är nog alldeles jättekonstig, säger Miffy storögt och smyger diskret ner sin orangefärgade krita innanför hängselbyxorna, bara för säkerhets skull.

Hur ska vi nu kunna rita renar och kanel och andra tomtesaker?, frågar hon strängt. Ernst rycker olyckligt på axlarna. Han hade inte ens tänkt på att någon skulle vilja kunna rita enar och kameler.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!