3

Det här är Doris. Doris är fem år och en kaninflicka av en alldeles grårosa nyans av frotté. Hon sitter uppflugen på köksbordet (för att se bättre, förstås!) och funderar över hur det egentligen är möjligt att det alltid liksom är så väldigt krångligt med julen. Smådjur av alla slag tappar bort sig, julklappslistor tappar bort sig och ibland tappar till och med självaste tomten bort sig.

– Man skulle inte tro att det är så svårt som det är, tänker hon högt för sig själv och ruskar på öronen så att de slänger lite tufft kring huvudet. Det skulle man faktiskt inte. De hade ju faktiskt jul innan jag alls fanns… Även om det är svårt att tro…

Det sista tillägger hon bara alldeles tyst för sig själv så att ingen annan ska höra. De senaste fem åren är det nämligen Doris som har ordnat mer eller mindre hela julen, visserligen med lite hjälp av Miffy och Gysa… och Bamsen… och Muminpappan… och kanske rentav någon till som Doris inte riktigt minns nu just. Men mest är det ändå Doris förtjänst.

I år blir det en lite annorlunda jul
, för Doris har nämligen flyttat sedan senast och det gör henne lite ängslig. Det är överhuvudtaget konstigt och nästan lite onödigt att bo där man inte brukar, men speciellt när det börjar bli jul. Allt är ändå alltid lite konstigare än vanligt just kring jul, och speciellt om man är Doris, så hon är kanske inte så orolig över självaste julafton. Då brukar hon ändå inte vara hemma så värst, utan mest här och där och vilse i skogen och sen slutligen brukar hon ändå hamna hos Mommo. Det är ett ganska praktiskt system, men vad ska man göra hela den långa tiden före julen? Då man i vanliga fall är fullt sysselsatt med tindra och glittra och vara stämningsfull. Hur gör man nu på ett ställe där man bor men som inte riktigt känns som hemma? Det är väldigt konstigt, och man vet inte om det alls blir som man har tänkt sig. Tänk om man inte får plats för allt glittret och alla julgransbollarna? Tänk om jultomten inte vet att man har flyttat, utan han märker bara att man är borta och tror att frottén spruckit och man dött eller suttit för nära ljuset och det sagt ”fjup” bara? Tänk om det inte blir någon jul om man inte har förstånd att hålla sig där man borde vara och folk bara är slappa och tar för givet att man BRUNNIT UPP?! Doris blir mer och mer förnärmad över världens orättvisor. Hon drar tillbaka nosen – som nästan, men bara nästan, börjat lukta lite svedd, eftersom hon i misstag lutat sig lite väl nära ljuset – och rynkar bekymrat på pannan. Den här flytten var verkligen inte hennes idé, inte det allra minsta! Dåliga idéer brukar sällan vara det. Synd bara när det är så svårt att få folk att lyssna och förstå, tänker hon.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!