23

När Doris motvilligt kryper fram så har alla de andra redan satt sig till rätta.

Sätt dig, säger Miffy barskt. Du skrämmer ju bort hela julstämningen när du står där och skräpar så där stort och fult.

Doris slår sig ner och Ernst placerar högtidligt ut den halvätna lilla gröna kritstumpen mitt på filten och trycker sedan tiaran på plats på Doris huvud.

– Sådär, nu är du fin och vi kan låtsas att den här verkligen är vår julstämning, och behövs det så kan jag fast morra lite också... säger han och puffar med nosen på sin krita.

– NEEJ, skriker alla i kör, nu RÖR du den inte!!! Man vet aldrig riktigt med sådana här saker och vid det här laget är ingen intresserad av att ta några risker.

De sitter tysta och tittar på varandra och den stjärnklara himlen. Det enda som hörs är det dämpade ljud från ett ihärdigt  morotstuggande.

– Men det här är ju ganska fint ändå, säger Miffy plötsligt. Med stjärnorna och julgranen och så.

– Ja, och att vi alla är här tillsammans! Det tycker hundar om, säger Ernst och viftar snällt på sin lilla svansstump.

– JO, suckar Gysa andäktigt. Nu börjar det verkligen... kännas som jul! Alltså riktigt på riktigt! Tycker ni inte?

Alls håller andan och tittar på Doris. Jo, tänker Doris. Det gör det faktiskt. Fast de bara sitter härute på en dum filt mitt i ingenstans.... så känns det faktiskt lite som jul! Hon nicker lyckligt.

– Men det är nåt som inte stämmer bara, vi fick ju aldrig tillbaka den där riktiga julstämningen, påpekar Miffy. Vi har ju bara en krita, en dum liten kritstump som bara låtsas...

Precis just då är det något, en liten liten varelse, som glimmar till i granen ovanför dem.    

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!