22


Jaha, säger Doris. Här sitter vi nu. Utan julstämning och utan snö och utan Tomte och julängel och hela alltihopa.

– Så vad händer nu då? undrar Miffy. Sån tur att ni kom! Så kan du som är så himla stor och klok säga vad vi ska göra och vart vi borde gå. Jag känner mej så himla överansträngd av att leda den här julräddningen alldeles själv, så nu får du verkligen ta över. Det är inte mer än rätt, tycker jag. Ernst och jag har ändå gjort det mesta av jobbet redan...

– Ja precis, inflikar Gysa och tittar frågande på Doris, vad gör vi nu då? Visst hinner vi väl ännu rädda julen? Vi behöver en plan bara! En bra och slug och fiffig plan. Du brukar ju alltid veta vad man borde göra?!

Ernst skyndar sig att ta fram en ny krita (hans allra sista: den är lila) och ett litet, litet papper ifall planen kräver en karta eller något slags diagram eller något som behöver ritas. Han sätter sig förväntansfullt till rätta med kritan i högsta hugg.

– Vad stirrar ni alla på mej för? Inte vet jag. Det här är inte min expedition, det här är ER expedition. Jag kände hela tiden på mej att det inte skulle bli någon jul. Det är ju det jag har sagt hela tiden, så jag är inte ens speciellt förvånad över att vi igen sitter under en gran istället för att vara nånstans och fira jul på riktigt. Jag sitter kvar här, ni får gå vart ni vill! Jag tänker inte rädda julen några fler gånger, när den ändå inte bryr sig om oss det allrs minsta. Doris kryper in under granen så att hon nästan inte syns alls.

Både Miffy och Gysa ser lika oförstående ut. Ingen av dem hade ens tänkt tanken att hon kunde mena allvar? Det är ju så här det alltid brukar vara: det brukar se dåligt ut och alla brukar bli lite oroliga ett tag, men sen brukar allt fixa sig sådär hejbara!

– Men Doris, vi kan ju inte rädda julen utan dej, försöker Gysa.

– Nä precis, säger Miffy. Jag orkar verkligen inte bära de där tunga morötterna precis hela tiden. Jag får sån värk i tummarna. Det bästa skulle nog vara om någon som inte har några tummar skulle bära den. Miffy gnider sina små tummar och ser väldigt lidande ut.

Inifrån granen hörs en irriterad fnysning åtföljd av ett tveksamt prassel, men ingen syns till. Vännerna på utsidan suckar besviket.

– Ehum, säger Mumimpappan.

– Vi har en idé, säger Ernst. En ganska liten en, men ändå...

– Vad jag förstår så letar ni efter något som ingen vet varken var det är eller hur det ser ut, fortsätter Pappan.

– Nä, det är lite stökigt, det är det, erkänner Miffy glatt.

– Så vi tänkte så här, förklarar Ernst ivrigt, att vi försöker lura i den att den inte är så viktig. Vi har ju ändå en massa andra julgrejer. Vi har ju en gran. Och så har vi ljus. Och en Tomte. Ernst skakar belåtet på sin fina tomtemössa.

– Och en julgris, säger Gysa med ett stolt leende.

– Och en massa morötter! utropar Miffy och skakar sin halvtomma morotssäck, eller åtminstone ... tre stycken och en som är bara lite tuggad på. Morötter är jätteviktiga när det är jul!

– Och glitter, säger Pappan och fiskar upp ett långt glitter och en bättre begagnad tiara ur Doris väska.

Pappan och de övriga hänger omsorgsfullt upp glittret i granen och arrangerar morötter, ljuslykta och Tomtehund på en röd filt som de lånat ur någons cykelkorg.

Julgrisen kikar in under granen. Där sitter Doris och ser ledsen men väldigt nyfiken ut.

– Ska du inte komma ut nu?, undrar han.


 

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!