21

Det är fredag tre dagar före jul. Folk dricker glögg och äter pepparkakor och pysslar och har det trevligt. Det värsta julstöket börjar vara över för de allra flesta: julgranen står och tindrar i sitt hörn, paketen är inslagna och väntar på att slitas upp igen och smådjuren ute i buskarna väntar spänt på sina extra morötter och sina smånötter, äppelbark och julkärvar. Det är lugnt och fridfullt och den beryktade julstämningen börjar infinna sig lite överallt.

Men inte riktigt överallt, det finns t.ex. de som sitter på en bakgård nånstans
kanske i Lappland,kanske någon annanstans och nära på leds ihjäl och inte känner av minsta lilla tillstymmelse till julstämning. Det blir lätt så när man flyttar i juni och obetänksamt nog lämnar julstämningen efter sig och inte ens förstår det innan man igen ska börja packa upp julen i början av december och sen plötsligt står där insnärjd från topp till tå i rufsigt trasselglitter och ändå känner sig olycklig och vemodig. Då inser man plötsligt att något är fel och då är det så dags!

Känslan blir inte heller bättre av att man djärvt ger sig ut i världen för att leta upp sin bortslarvade frid och tindringshumör och bara möts av låsta dörrar och mörka, fördragna fönster.

Miffy och Ernst suckar djupt och tittar bekymrat på varandra: de är verkligen borta! Efter långa överläggningar har de gemensamt kommit fram till att stället nog är det rätta trots allt. Men ändå har allt gått fel, de har spanat och spejat och hållit utkik i flera dagar nu. Så fort de har fått en chans har de smitit in i trapphuset och ringt på. Miffy har t.o.m. gått så långt att hon stuckit in huvudet och halva sig genom brevinkastet, men det enda som hände var att hon slog pannan mot den stängda innerdörren.

Det är ingen hemma, helt enkelt. Ingen ha synts till på hela den långa tiden.

– Ingenting? undrar Ernst besviket. Inget litet och grönt alls som skulle kunna vara det rätta?

– Nix, svarar Miffy och håller sig för pannan.

– Lite stjärnor och planeter och sånt, och kanske trehundramiljoner reklamblad, men ingen julstämning. Inget som morrade, ingen stämning av någon slag som låg övergiven och väntade på att bli hämtad av någon som hade glömt den och nu verkligen behöver den. Det var bara alldeles svart oxh mörkt. Dom har tagit vår julstämning med sig och bara försvunnit nånstans. Dom ville ha den själv och kommer aldrig, aldrig att lämna tillbaka den.

– Åh, säger Ernst bedrövat, det var fult gjort! Vi som har letat så, och kommit hela den långa vägen.

Och n
är Doris och Gysa och Muminpappan efter många långa omvägar äntligen kommer fram till sitt gamla hus inne i stan så möts de av två gamla bekanta som sitter och ihopkurade under en gran och tjurar.

- Jaha, är ni här för att rädda oss, kanske? Miffy kikar närsynt fram under en stor yvig gren.

Det är ingen idé. Vi vet inte ens om vi har vilsnat oss på allvar riktigt än. Och inte har vi hittat julstämningen heller, de har nog smugglat den ur landet vid det här laget. Hon rycker obekymrat på axlarna.

– Åh, har dom? säger Gysa.

– ÅÅÅH, vad folk är hopplösa! säger Doris.

Ernst
säger ingenting, han sitter och tröstsuger på en alldeles ny och oanvänd gul krita. Det blir nog verkligen ingen jul i år! Så verkar det!

***

Någon helt annanstans väcker en liten Mamma sin son ur hans djupa vintersömn, klättar beslutsamt hela den mödosamma vägen ner från en ljuskrona och packar ner lite glögg och pepparkakor i handväskan. 

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!