20

– Jaha. Då var vi här då! Nu borde vi bara komma in i trappan så vi kan ringa på dörren och be att få träffa dendär julstämningen. Gå först du, säger Ernst och puffar Miffy i byxbaken så hon nästan drattar på nosen och får morot i halsen.

– Nja, säger Miffy eftertänksamt när hon väl slutat hosta. Är du säker på att det här verkligen är rätt? Det ser bekant ut, det gör det... Men jag att vi ändå kanske har vilsnat oss. Jag tror det här är Lappland... Det liknar precis Lappland, med den där granen och...

Titta! Sibiriska snötigrar och sånadär, vadheterdom, mammutar! skriker hon triumferande och pekar. Det här är visst Lappland. Här har vi vilsnat oss nånga gånger förr... Miffy ser nästan nostalgisk ut.

Det är nog därför som det ser så bekant ut, tillägger hon pedagogiskt för att muntra upp Ernst lite, innan hon skuttar väg för att frågaa mammuten om den vet var det skulle kunna finnas en morot.

Ernst slokar med hela sin uppenbarelse. Han som tagit dem hela vägen hit och som var så säker och stolt! Han är ju hund! Hundar sniffar och nosar och snusar. Hundar kanske inte vet så mycket om julstämning och andra sådana abstrakta saker som går på batterier, men hundar hittar alltid, alltid hem. Och HAN har minsann aldrig varit med på nån Lapplandsresa, så det kan inte vara därför det ser bekant ut.

Ernst ser sig förvirrat omkring. Det luktar som hemma, det känns som hemma och det ser precis ut som när man brukade sitta i fönstret och kika ut över bakgården. Han fattar ingenting. Hur ska de nu nånsin hitta den där eländiga julstämningen?

***

– Nej, nu börjar det snart bli bråttom med det här eländiga julräddandet igen, när det alltid är så många som vilsnar sig och måste räddas på vägen också, påpekar Doris. Hon suckar extra högt och teatraliskt för hon kan bara inte låta bli. Men innerst inne är hon väldigt nöjd med att det var just hon som råkade gå förbi just precis den bänk där den där förvirrade Pappan satt och skräpade. Äntligen lite tur! Äntligen börjar det här julräddandet ens lite ta sig, det har verkligen varit för ynkligt i år, tänker Doris upplivat.

Muminpappan ser förlägen ut. Han ska just börja förklara att han leter efter sin fru och son och hur det verkligen inte var hans avsikt att förstöra någons julräddningsexpedition, när han rakt svoschas med huvudet före ner i en lila axelremsväska i manchestersammet.

Vid min svans!, tänker Pappan, det är hårda påfrestningar på ens hatt när man är ute på resa! Och trångt!

– Du får ursäkta, säger Gysa urskuldande från någonstans ovanför honom i väskan. Men kan du ta bort din svans ur mitt ansikte, jag ser ingenting.

Muminpappan kravlar sig mödosamt på rätt köl igen, sticker ut sin nos i friska luften och ska just på nytt börja berätta om SITT äventyr och SIN expedition, när han igen blir avbruten.

Doris och Gysa pratar högt och livligt i munnen på varandra om det verkligen är sannolikt att en påstridig liten vit kanin med dåligt lokalsinne och en hund som bara inte kan låta bli att äta upp sina vaxkritor faktikst kan ha lyckats hitta hem när de, som är lite av proffs på julräddande, inte har lyckas med det och medan de tjafsar om vilken väg som är närmast och rättast att gå och hur man borde bete sig på det hela taget, så ger Muminpappan upp tills vidare och kurar ihop sig på väskbottnen och somnar tryggt och belåtet. Att vara ute på stora äventyr alldeles ensam är nog nästan lite obehagligt trots allt, tänker han det sista han gör. Nästa gång ska jag be Mamman följa med, och så tar vi termos och kanelsnurror med oss.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!