18

Ernst och Miffy sitter och tuggar på en stor säck morötter och 7 paket korv som de tillfälligtvis lånat från en obevakad varubil.

– Det är fult att knycka saker, det är det...förklarar Miffy. Speciellt så här precis just före jul, för då blir Tomten så lätt arg och ilsken av sig. Saker man knycker mitt i sommaren hinner han lättare glömma bort under hösten, tror jag, så det är lite mindre dåligt... Men när man en gång är för liten för att den automatiska dörren ska öppna sig så att man alls kommer in i affären, och sen dessutom alldeles för kort för att räckas upp till några hyllor och sen till råga på allt inte har några pengar för att man är av frotté och håller på att svälta ihjäl för att man är ute och söker julstämning, så då får man låna. Det är nästan alldeles tillåtet. Åtminstone nog om man sätter en lapp istället för det man lånat. 

Ernst nickar lite tveksamt med munnen proppfull av korv. Han är lite osäker på exakt hur lånande riktigt skiljer sig från knyckade, speciellt i fråga om saker som man äter upp så att de inte längre riktigt finns när de ska lämnas tillbaka, och hur exakt en lapp med texten "MÅRRÅTSPENNGAR SENN SENARE, JULSTEMNING FÖRST" mödosamt präntat med orange krita gör det hela mer moraliskt, men just nu är han för hungrig för att riktigt orka bry sig.

Efter de har ätit klart fortsätter de att diskutera den förunderliga julstämningen: om den är liten eller grön eller kanske både och, eller om den rentav är genomskinlig och om den argsint och morrig eller snäll och medgörlig och om det alls går att prata med den så att den förstår vad man menar och vad man gör med den sedan när man har den.

– Då gör man ingenting för då är det bra. Då är allt fixat. Då får man ta det lugnt och bara tindra, så sköter den resten. Det är liksom automatiskt på nåt sätt, tror jag.

– Aha, går den på batterier? undrar Ernst, som fortsättningvis tycker det är lite konstigt att vara på jakt efter något som ingen verkar veta vad det är och hur det ser ut. Han vill så gärna försöka förstå.

– Jag vet inte, men högst antagligen, säger Miffy som nu känner sig bra mycket kaxigare igen efter att ha fått lite mat. Sannolikt är det precis just så!

– Oj, säger Ernst imponerat. Tänk ändå!

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!