17

Men nog är det ju typiskt, suckar Doris. Inte nog med att de utan att ha frågat släpade iväg med oss till nåt nytt ställe, där det inte ens går att få ordning på julen eller nånting, nu vi är dessutom nånstans mitt ute på landet? Eller är det här någon helt annan stad?

Doris tittar sig förvirrat omkring. De har gått och gått i flera dar och ingentingt ser längre bekant ut. Visserligen är hon ganska världsvan och har varit i flera olika länder: Tyskland och Lappland och hon minns inte alla ens, men nu hon har ingen aning om hur man borde gå för att ta sig tillbaka in till stan? Riktiga stan alltså: hennes stad!

Gysa vet inte heller.

Tror du vi kan ha gått åt fel håll? föreslår han dystert. Det är ett  dåligt system ifall man en gång är ute för att rädda folk som har gått vilse. Det betyder att de som man slarvat bort fortsättningsvis håller på och är vilse nån helt annanstans, där man inte har koll på dem... Hur länge kan man klara sig på att äta kritor? fortsätter han eftertänksamt. Tror du man svälter ihjäl meddetsamma eller först om en stund?

– ...nä, först om en stund är det säkert, så måste det vara, tillägger han snällt när han ser hur grågrön Doris plötsligt ser ut.

Doris ryser. Hon VET att det är dåligt att man går åt fel håll så där i största allmänhet och alldeles särskilt när man är ute och räddar andra. Det är alltigenom helt misslyckat, det är hon helt medveten om, även om folk inte påpekar det och pratar om bilolyckor och svältdöd och allt möjligt hemskt.

– Men varifrån kom vi då? undrar Gysa. Om vi bara vet det så kan vi gå tillbaka samma väg. Han lyser upp över det uppenbart briljanta i sin ack-så-enkla idé och snurrar hoppfullt runt ett helt varv och kikar noga i alla riktning. Han kniper ihop ögonen för att riktigt kunna fokusera ordentligt och sen snurrar han ett varv till. Och ännu ett. Han suckar och lägger sig ner och igen och väntar på att hans lilla grishjärna ska komma ikapp och sluta yrsla så fasligt. Han har ingen aning. Visserligen är han hjälte och allt, men det betyder inte nödvändigtvis på att man är duktig på att hitta rätt. Man kan vara duktig på annat, som att äta äpplen eller vara väldigt modig, t.ex. Gysa är båda de sakerna, men hittar saker gör han mest bara i misstag för att han snubblar över dem eller lägger sig på dem så de sticker honom i magen.

Doris rycker uppgivet på axlarna. Inte vet hon heller. Det ser ungefär likadant ut överallt, vad hon kan se. Stora vägar med fler bilar än man nånsin hinner räkna och har tassar för, leriga åkrar och höga spretiga träd och jättelika fula plåthus med en massa konstiga ord och bokstäver på.

Hon och Gysa har försiktigt smugit sig in i det allra största av husen och tassar nu runt och försöker förstå var de riktigt är och hur de ska kunna ta sig därifrån. Mitt i allt rycker Gysa till.

– Titta där!!! Han är här! Han har kommit för att hämta oss! Han visste om att vi hade tappat bort oss och nu har han kommit för att hämta oss! Yes, yes yes! Han är så exalterad att den lilla knorren upprepade gånger slår hårda knutar på sig själv och det är nästan svårt att uppfatta vad det är som han försöker säga.

Men sen ser Doris också vad det är som Gysa fått syn på.

– Men oj! Kan det verkligen vara han? utbrister hon glatt. Tänk att han alltid vet? var vi är!?! Är det inte himla bra???  

***

På en expressbuss på väg söderut sitter en småväxt Pappa och undrar om han möjligtvis skulle våga sig på att be om en kaka till.

Han passade på att stiga av sin förra skjuts när snöplogsföraren ändå stannade till för en kopp kaffe och eftersom en buss just då stod och gick på tomgång med dörren öppen så såg Pappan sin chans. Han kravlade sig upp på skakiga sammetsben, borstade snön av sin illa tilltygade hatt och tryckte beslutsamt den tillbaka på plats.

– Mot okända mål! påminde han strängt sig själv–  dock något mer tveksamt denna gång – och kastade en sista blick över axeln innan han smög sig ombord. Det sista han ser innan bussdörren gnisslar igen och nästan hugger svansen av honom är en mörkgrå Volvo med registernummer VAI...

Vänta nu, tänker Pappan, innan bussen plötsligt rycker igång och han handlöst kastas framåt.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!