16

Ernst är trött och hungrig. Så här långt har han aldrig någonsin förr gått! Han sneglar försiktigt på Miffy, och undrar om det är långt kvar och om de vilsnat sig ännu.

Vilsnandet kommer senare, har jag ju sagt hundramiljoner gånger, fräser Miffy retligt. Först hämtar vi den där jäkla julstämningen och sen först vilsnar vi oss. Vilsnandet kommer alltid alldeles på slutet. Och sen kommer nån och hämtar oss och vips så blir allt superbra.

–Så bra, svarar Ernst. Att vi inte vilsnat oss än, menar jag.

Miffy tittar sig osäkert omkring. Hon hade inte väntat sig att det skulle vara så långt och krångligt. Och även om hon inte skulle säga att de direkt vilsnat sig, så vet hon inte heller riktigt exakt var de var. Eller hur de borde gå för att komma rätt. Det är synd att inte Doris är med, inser hon plötsligt. Då kunde Miffy vara den som tjurigt går och sparkar i löv och kvistar och ställer konstiga och gnälliga frågor. Och Doris kunde vara den som vet vart man ska gå och hur man ska göra när man kommer fram dit man är på väg. Miffy försöker att inte tänka på vad de ska göra ifall de inte får tag på sin julstämning, om de där nya människorna t.ex. har satt den i komposten alldeles av misstag eller om de bara vägrar lämna den ifrån sig.

Dumma människor, säger Miffy ilsket. Tänk om de har slarvat bort den eller inte vill ge den åt oss?

Då morrar jag! säger Ernst glatt. Och låtsas att jag har rabies och tänker bita dem i benet... Han provmorrar glatt och skrämmer nästan livet ut en nervöst lagd liten ekorre som sitter under en buske och sorterar sina ekollon.

– Det är ju bra att vi vet hur den ska se ut åtminstone, fortsätter Ernst och viftar vänligt uppmuntrande på sin lilla svansstump. Det hjälper ju mycket att vi vet att det ska vara något litet och grönt...

Miffy tittar ner i marken och muttrar något ohörbart. Nu önskar hon verkligen att Doris var här och kunde ta över hela den här ansträngande och tröttsamma expeditionen. Ju mer hon tänker på saken desto mer osäker blir hon på var i hela friden hon fick det där ifrån och hur hon kunde vara så säker på vad det var som de sökte?

Konstiga saker brukar alltid bara ha en tendens att vara små och gröna, som ärter t.ex. och vissa tusenfotingar. Tusenfotingar är jättekonstiga, tycker Miffy! Men i själva verket inser hon nu att hon nog inte en aning om vad det är som de riktigt letar efter och hur det ser ut...

– Ja, ja alltså jag tror det. Fast jag kan ha blandat med tusenfotingar också. Jag vet inte så noga, säger Miffy.

Ernst tittar förvånat på henne. Och han som var så orolig över att han åt upp den gröna kritan! En sån lättnad!

– Så egentligen vet vi inte alls, säger han upplivat. Egentligen kanske vi söker något som t.ex. är stort och farligt och har vassa tänder och morrar om man kommer för nära?

– Kanske, erkänner Miffy lite ängsligt. Kanske man inte borde reta upp den i onödan innan man vet hurdan den är? Om den är liten och grön så stoppar vi den i fickan bara och går, men om den verkar stor och farlig och är på dåligt humör och morrar, så då frågar vi först snällt om den vill följa med oss.

Ernst nickar. Det låter förståndigt. 

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!