12

Gysa Gris ligger och tar igen sig efter julfesten i förrgår. Han känner sig fortfarande lite konstig efter att ha ätit säkert 17 kg russin,  bortemot trehundra mandlar och som bonus dessutom en halvtuggad sill som plötsligt strategiskt dök upp från ingenstans mitt framför hans nos, som fallen från skyn.

Några meter längre bort sitter Doris och surar mitt i en hög med glitter. Hon är så ledsen över den där julstämningen, tänker Gysa, tänk att vi kunde gå och glömma den efter oss! Jag borde försöka gå och hämta den, men då blir hon säkert också arg. Hon gillar ju inte när vi är ute, och tja, tappar bort oss...  Han suckar djupt, för det är inte lätt att vara hjältemodig i dagens värld. Dessutom vet han inte riktigt vad det är som egentligen borde hämtas. Nåt litet och grönt? Kan det vara rätt? Gysa tycker att det låter mycket märkligt! Han beslutar sig för att vila sig en stund till innan han fattar något beslut men medan han sover så är det någon annan som beslutar sig för att agera istället.

***

Ernst betraktar fundersamt det lilla gröna föremål som ligger framför honom på bordet och kan inte för sitt liv förstå hur hans krita ska kunna rädda hela julen om det nu en gång är så att alla är ledsna och missnöjda? Det är höga krav, tänker Ernst, speciellt att ställa på en krita... Kritor är så små och... ynkliga! Det räcker med att man biter i dem allra minsta så går de i en massa ännu mindre bitar. För att illustrera detta faktum böjer Ernst sig framåt och biter så försiktigt, så försiktigt i kritan. Han ruskar bara lite lätt på huvudet och så - knax!

Han blir så förvånad över knaxet att han i rena häpenheten sväljer tre fjärdeldelar av även sin gröna krita. Glufs. Den sista lilla biten hinner han spotta ut i allra sista stund. Han slår sig för pannan med en mjuk plyschlabb då han inser att han i misstag ätit upp nästan hela julstämningen i ett enda glupskt svep. Medan Ernst skäms något oerhört över sitt olyckliga misstag, skuttar Miffy förbi visslandes på Bamsesången. Hon är som vanligt obekymrad över andras eventuella ledsenhet och tycker att så länge som man vet var man är, det finns morötter och ens kläder är torra så finns det inte så mycket att vara ledsen över...

Hördu, viskar Ernst lite förläget. Jag hittade dendär julstämningen ni pratade om, men jag tror jag åt upp den. Det var ett olycksfall! Jag är en hund...

Det sista tillägger han för säkerhets skull. Om någon skulle råka se det som en förmildrande omständighet. Miffy tvärstannar och bara stirrar på honom.

– Jo, det är sant, medger hon efter att ha tittat på Ernst uppifrån och ner en lång stund. Det är du säkert. Fast en ganska konstig en... Men vad var det du sa om julstämningen förresten?

– Ja, alltså, du sa ju att den var liten och grön. Och jag hittade den. Den låg i kritasken hela tiden. Men så åt jag upp den. Och det var i misstag... Men det där är allt som finns kvar nu, säger han och puffar med nosen på en liten slemmig grön kritstump.

Miffy begrundar även kritstumpen länge och väl.

– Ja, alltså, jag vet ju inte, säger hon slutligen fundersamt, för som vanligt så är det ingen som berättar något för mej. Det kan bra vara att det är så, men jag tror ju inte att julen hänger på din krita. Vi har ju nämligen klarat oss bra utan den alla tidigare år, fortsätter hon (nu lite mer självsäkert).

– Jag tror att det är något helt annat vi söker, något mer magiskt och mystiskt och betydelsefullt, förkunnar hon slutligen och nickar lika vist som hon många gånger har sett Doris göra.

– Åh!, säger Ernst, som är så lycklig som en hund som har ont i magen efter att ha ätit krita bara kan vara.

– Då finns det alltså nåt annnat som är litet och grönt och magiskt och mystiskt och betydelsefullt?

– Yes! nickar Miffy ivrigt. Och vet du vad vad?

Hon viskar något i örat på Ernst och de nickar bägge två.  



 

  

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!