11

Muminmamman blickar ner från kristallkronan där hon har bäddat för sin och Mumintrollets  vintersömn. Det har varit bara de två ända sedan Pappan ilsket stampade iväg med hatten darrandes av indignation veckan före midsommar. Till först trodde Mamman att han bara var på väg ut till vattentunnan för att tvätta av sig och hålla huvudet under ytan en stund för att lugna ner sig. Men dagarna och veckorna gick och ingen pappa syntes till, inte ens när det blev september och mörkt och hösten prasslade i lingonriset. Så den första oktober ryckte Mamman harmset på axlarna, tog sonen i ena handen och tekannan och handväskan med skilsmässopappren i den andra och de flyttade från sitt älskade men dragiga hus ute i skogen och in till stan.

Nu bodde de högst uppe under taket, som i en stor hängmatta. Det var ett mycket praktiskt hem, eftersom de hade en liten korg i ett snöre som de använde för att fira varandra och saftflaskor upp och ner. Mamman var mycket förtjust i den nya bostaden, det var så vackert och stämningsfullt med alla ljusen och prismorna! - Och tryggt, förklarade Mumin förtjust när de flyttade in, långt ovanför huvudet på banditer och drakar och pytonormar...

Mamman var inte speciellt orolig över pytonormar oavsett, men hon kunde ändå inte riktigt sova i år. Hon funderade på Pappan: var han månne höll hus och om han hade det bra och var lycklig nu när han inte längre behövde bekymra sig över henne och Mumin, utan bara fick ägna sig åt sina barnsliga och omogna äventyr? Irriterat vände hon sig på andra sidan och drog täcket över huvudet och knep beslutsamt ihop ögonen. Inga mer tankar på Pappan nu!, intalade hon sig själv, nu ska det sovas! Men förgäves. Mamman var klarvaken.

* * *

Någonstans långt ute i en djup skog satt en liten ynklig Pappa på en murken stubbe och gned sin stukade fot. Nu var han definitivt vilse och väldigt, väldigt hungrig. Och trött och våt och frusen. Nosen darrade och han tyckte väldigt, väldigt synd om sig själv.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!