1

Som alla säkert vet är detta den tid på året då vinterrävarna kryper ihop allra längst in under granarna, gör sig så små de bara kan och säger: Ynk! Vinterrävar är glada och skuttiga djur så länge snön bara ligger vit på taken och deras svansar är burriga och fina av kylan, men blir sorgsna och deprimerade när det regnar och slaskar så att man knappt ser sina egna tassar och därför lätt snubblar och sätter ugglebarn och ekorrsvansar i halsen om man inte är försiktig. Sen hostar man och det gillar inte rävar.

På en glasveranda ute i skärgården sitter en numera ensamstående och inte helt ung Muminpappa och tittar ut över Det Stora Havet
som är förargligt lugnt och beskedligt för en Pappas smak för det storslagna och dramatiska. Han grubblar över livets stora gåtor: som hur dåligt det är med statisk elektricitet är när man själv är ullig över hela kroppen och hur man bäst arrangerar sin vedbod för att undvika brandfara. Pappan känner sig en aning ensam och ganska så snopen. Vanligtvis brukar han med stort sjå och yviga gester se till att hela familjen bäddar ner sig någon gång i slutet av oktober och sedan se till att allt är släckt och haspat och i sin ordning innan han själv också kryper ner för sin årliga vintersömn. Men i år är han alldeles klarvaken, för det är nämligen så väldigt svårt att somna när man inte har någon att beskydda.

Muminpappan har inte sett sin lilla familj sedan i juni när han i ett agiterat och förnärmat tillstånd stampade iväg från sitt glesa hus för att tvätta vårvinterns malskit av magen och axeln och sedan blev så distraherad av stormlyktor, eldflugor och god whiskey att han aldrig kom sig för att återvända.

Men som alla vet så är det bra mycket roligare att vara förlupen i juni än sent i november och nu ångrar han sig så rysligt.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!