8

En morgon när Doris vaknar ligger det ett brev på hallmattan. Brevet är adresserat till ”Doris Kanin, Miffy och Den Hjältemodiga Gysa.

Det var ett konstigt sätt att adressera ett brev, tänker Doris, men hon är ju ändå lite nyfiken så hon tittar sig hastigt omkring för att se om någon av de övriga syns till. Det gör de inte, så Doris öppnar brevet.

Någon måste ju ändå göra det och jag är ju faktiskt ändå äldst, resonerar Doris. Så här står det i brevet:

”KÄRA DORIS

DU MÅSTE KOMA OCH REDDA JULEN. ALLA RENARNA HAR RYMT SIN VÄG OCH ÄR ALLDELES FÖRSVUNNA OCH TOMTENISSARNA BARA HOSTAR OCH ÄR SJUKA OCH FÖRTJYLDA. JULENGELN HAR FLYTTAT TILL TENERIFFA. JULKLAPPSMASKINEN ÄR TRASIG OCH LECKER FÄRG OCH SJÄLV HAR JAG BRUTIT ARMARNA OCH DET HAR FASTNAT TEJP I SKÄGGET SÅ JAG INTE HAR KUNNAT ÄTA PÅ FLRA VEKKOR. JAG ÄR VÄLDIGT SVAG OCH DET SER DÅLIGT UT MED JULEN. DU MÅSTE KOMMA HIT OCH REDDA DEN. TA MED DIG DEN DÄR LILLA KANINFLICKAN MED DE GRÖNA BYXORNA OCH DEN DÄR MODIGA OCH DUKTIGA GRISEN.

JAG VENTAR HÄR.

HÖGAKTNINGSFULLT, AUF WIEDERSEHEN,

EDER HERR JULTOHMTE”

Doris läser brevet om och om igen. Hon är alldeles chockad och vet inte vad hon riktigt ska tro. Är det verkligen sant? Hur kan allt ha gått så på tok? Ska hon nu bli tvungen att plumsa till fots ända bort till Lappland och sedan vara tvungen att vara både tomte och julängel och nu REN dessutom. Det går ju inte!

Doris vill inte. Hon stampar med foten på postluckan i ilska och frustration. Hon vill vara en vanlig liten kaninflicka som bara behöver vara snäll och så får man paket. Det här känns inte stämningsfullt alls! 

Men kanske, tänker Doris, kanske jag kan låtsas att jag aldrig fick det här brevet. Jag kanske kan säga att det kom bort och jag inte visste någonting? Lite skäms hon nog, tomten har ju alltid varit snäll mot Doris och räddat henne och gett henne julklappar så hon borde ju visserligen hjälpa honom, men det här är för mycket och alldeles för svårt för en liten kaninflicka…

Men får man ljuga för Tomten? Det  tror Doris kanske inte att man får. Det är nog väldigt fult och sen får man aldrig i världen några julklappar mer. Doris öron slokar ledset. Vad ska hon riktigt göra åt allt det där?

Men jag är ju ändå bara 4 år, försvarar hon sig själv. När man är 4 är man ganska liten för att sköta en tomtefabrik helt själv. Det förstår alla att det bara inte går!

Raskt stuvar hon ner hela brevet i mattes vinterstövel och går sedan lättad (men med något dåligt samvete) för att äta frukost.

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!