5

Doris är nöjd. För en gångs skull har hon allt förberett inför julen. Hon har packat sina saker: klackeskor (att ha när man är fin), huppare (att ha när man fryser), simdräkt (att ha när man simmar eller bara vill se extra lång ut), väska (att ha fådda eller annars hittade pengar i) och en tiara (att ha bara, sådär liksom ovanpå huvudet).

Så där ja, julklappslistan till Tomten är postad och alla är i säkert förvar här hemma. Hon tittar sig belåtet omkring: allt är bra nu. Det finns ljus och glitter och fina sådana små julbollar som man kan spegla sig i om man vill få jättestor nos. Det är roligt, tycker Doris.

Och det bästa av allt är att det finns en hel ny stor morotspåse i kylskåpet (Doris har enkom kollat sent en kväll när Miffy och alla andra somnat). Det var jättemånga morotar: säkert hundratusen eller åtminstone tjugosju. Doris vet inte så noga för hon tappade bort sig någonstans efter ”elvaochenhalv”. Det är det som är det svåra med morotar, att de alla liknar varandra så mycket så det är knepigt att se vilka man redan har räknat.

I år önskar Doris sig följande saker:

·          Ponnystall
·          Rosa dunväst
·          Nya vampyrtänder med rosa smak
·          Fina skor
·          Dingliga pärlhalsband
·          Prinsessböcker, med fint glitter på
·          Prickig gummialligator
·          Ostbågar
·          Pengar

Doris har också kikat lite i smyg på Miffys önskelista, fast det var egentligen inte Doris fel, för den råkade i misstag gå upp när Doris skulle hjälpa till och posta den och hela kuvertet fastnade bara lite i Doris tänder när hon skulle slicka på ett frimärke.

Det var en konstig önskelista. Där stod bara en enda sak: ”MÅRRATeR”

Så besynnerligt, det har Doris aldrig ens hört talas om. Men Tomten vet säkert vad det betyder, tänker hon, för han vet ju allt!

 
–  Ett himla bra system, mumlar Doris fundersamt för sig själv. Det är det verkligen… För tänk om man önskar sig t.ex. en stor säck saftiga och knapriga morötter och så får man någon konstig ”MÅRRATeR-grej istället, som man inte ens vet vad det är? Det låter ju jätteäckligt; geggigt och lite morrigt farligt. Det skulle ju bli helt fel! Nej, hjälp, vad ledsen man skulle bli, tänker Doris alldeles förskräckt.

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!