GOD JUL!

önskar
Doris, Miffy, Gysa, Urban och Mimmi
 

 

24  JULAFTON

Det är julafton och Julens ängel, Doris och Miffy (nedstörtad f.d. ställföreträdande julängel, numera bara kanin), är ute i de lappländska urskogarna och letar efter världens ledsnaste liten gris.  Tack vare sitt nätverk av småtomtar, fjällharar och andra oansenligare slags kryp så hade Tomten hört ryktats om hur en rosa kanin, en långörad ängel, ett par renkatter och en gris i knöliga snickarbyxor bedrivit en alldeles egen liten tomteverkstad i Tomtens gamla lokaler, som han hade flyttat ut från i mars då den nya tomteverkstaden på andra sidan backkrönet äntligen blivit klar. Tomten hade sänt ut Julängeln för att se hur projektet riktigt gick, men hon hade haft så bråttom att komma fram att ena vingen fastnat i en grankotte och hon hade störtat och slagit huvudet i en stor gren och svimmat. När hon vaknade till igen så var det första hon såg en stor trubbig rosa nos och ett två par oroliga ögon som kikade ner på henne.

Nu borde allt vara frid och fröjd  inför julen om det inte var för en enda sak: Gysa var försvunnen! Och Doris bara måste hitta honom, så mycket tid av sitt liv som hon tillbringat med att leta efter än den ena och än den andra på de mest besynnerliga ställen, så tänkte hon verkligen inte åka hem innan hon hade alla i säkert förvar.

Det är egentligen få saker är så ödsliga som när det är julaftons kväll och mörkt sedan flera timmar tillbaka och man ligger ensam i skogen och är våt och frusen och glömd av hela världen. Gysa t.ex. vet precis hur sådant känns och det känns dåligt. Han bäddar ner sig djupare i sin grop av renlav och försöker låta bli att tänka på hur alla andra nu säkert har åkt hem utan honom och sitter och har det varmt och skönt och äter kanelbullar. Plötsligt hör han hur det liksom plingar och låter högt uppe ovanför trädtopparna och sen hörs ett svischande och sen en duns och ett jamande.

Konstigt, tänker Gysa. Det där lät första lite som jultomtens släde, men det är ju omöjligt. Och det där andra lät som en katt? Gysa suckar dramatiskt och burrar ihop sig ännu mer, men då just när han håller på att dra ett tjockt lager mossa över sig så hör han hur en bekant farbrorröst ropar på honom. Innan han har hunnit dra efter andan så dinglar han två meter upp i luften; en stor tjock farbror med röd rock och ett trassligt vitt skägg håller honom i knorrändan och skrockar vänligt.

– Jamen, där är du ju. Nu måste vi skynda oss så att ni hinner tillbaka i tid. Jag har lånat ut en av mina gamla småslädar åt era duktiga renar. De tar er hem, vi måste bara åka och plocka upp Doris och Miffy först.

En liten bit längre bort står Urban och Mimmi med selar på sig och bakom dem ligger en slags stor pulka med mjuka fluffiga filtar i. Tomten sätter försiktigt ner Gysa bredvid sig släden och tar tag i tyglarna.

– Och så gör ni bara som jag visade, så ska det nog gå bra, säger tomten uppmuntrande till kattrenarna som står och ser lite lätt nervösa ut. Gysa är säker på att han drömmer och kniper ihop ögonen så hårt han bara kan och när han tittar upp igen så är han långt ovanför trädtopparna och det viner kring öronen så att de blir alldeles frusna och nästan trillar av. Efter en kort stund så sänker sig släden ner mot marken och jultomten fiskar raskt upp Doris och Miffy.

– Ojdå, säger Doris. Där är du ju! Som vi har letat efter dej! Men vi har hittat julängeln, och hon har lovat att det blir jul i allafall! Detvar liksom bara ett missförstånd...

– Jo, tycker Miffy. Fast det hann vi inte säga innan du igen vilsnade dig. Det är så fasligt tröttsamt när folk envisas med att tappa bort sig jämt. Ska vi åka hem nu?

Och det gör de. Miffy och Doris och Julens hjälte Gysa åker släde genom natthimlen och raka spåret hem till Mommo, dragna av världens första kattrenar i plysch.

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!