23

Det är gryning, eller kanske skymning, och Mimmi Lussekatt är ute och smyger för att se om hon skulle hitta  trind liten fjällämmel att ha som ett litet mellanmål. Hon hoppar och studsar och har väldigt roligt medan snö och skräckslagna smågnagare yr i alla riktningar. Plötsligt märker hon att hon verkligen landat på något litet och mjukt. Hon tittar förtjust ner mot sina trubbiga tassar för att se vad det riktigt är: skogsmus, lämmel, ödlesvans? Nä, det är något konstigt, Mimmi lägger huvudet på sned och kisar för att se bättre. Det måste vara en fågel, för den har vingar. Men den liknar inte en fågel utan ser snarare ut som en mycket liten miniatyrflicka! Och det märkligaste är att den verkar vara omgiven av ett ljust sken. Mimmi har aldrig sett något liknande och blir plötsligt osäker. Bäst att fråga, tänker hon och lyfter försiktigt med sina vassa framtänder upp det konstiga bytet i ena vingen. Med högt huvud trippar hon försiktigt fram till Doris och släpper ner den tilltufsade flickfågeln framför henne i snön. Den rör sig inte, men ljusskenet från den är redan lite, lite starkare.

Sidu vad jag hittade, säger Mimmi och petar med tassen på sitt fynd. Vad tror du det är? Är det något man kan äta upp eller behöver den sparas?

Doris, som håglöst suttit och knaprat på en morot och funderat på hur i hela friden hon skulle kunna ta sig hem för att berätta att det aldrig aldrig mer i hela världen kommer att bli någon jul, tittar på det lilla kryp som Mimmi kommit släpande på och sätter morotsflis i halsen. Medan Doris hostar så hon tippar framlänges i snön, och sedan hostar ännu lite till (snö i halsen och näsan) och slutligen drar efter andan, så stiger den lilla flickan i snön upp och borstar försiktigt snön av vingarna. Hon flaxar lite med dem för att kontrollera att de fungerar och de verkar de göra.

– Hej Doris! Vad är det riktigt ni håller på med här?

– Åhh, hejbara, men är det DU? Men, men... är inte du på Teneriffa? För första - eller kanske andra - gången i hela sitt 4-åriga liv så förstår Doris precis ingenting. För framför henne i snön står den lilla julängeln. Alldeles livslevande och alldeles där.

– Men jag trodde... börjar Doris och skakar på huvudet för att få alla sina tankar på plats. Jag trodde att, börjar hon igen, att det var slut med hela julen...

– Slut med julen? Julängeln ser genuint förvånad ut. Varför i hela världen skulle det vara slut med julen?

Så Doris börjar förklara: om hur Gysa hade skrivit det där brevet och hur hon bara hade velat stanna hemma och hur Miffy istället var den som gick iväg för att egenhändigt med sina två tummar och och gröna snickarbyxor började administrera den alternativa julen och hur hon asamlat ihop tomtar och renar och hur allt gått riktigt bra och de hade tänktatt de kanske skulle fixa det trots allt ända tills Gysa upptäckte att det alldeles på riktigt inte skulle bli någon jul...

– Gysa, förresten, avbryter sig Doris. Vart har Gysa tagit vägen???? 

– Han vilsnade sig. Han är lite hopplös på det sättet, svarar Miffy och viftar glatt med en halvtuggad morot.


– Lugn, säger
Julängel och ler. Jag är ju här för att hjälpa er. Det vet du väl? Att jag alltid hjälper er om jag bara kan?

– Himla praktiskt!

 

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!