20

Allt är mitt fel! Jag lurades om Julen och nu är den arg och har försvunnit, snyftar Gysa förtvivlat. Han berättar hela historien om hur han och Puppe skrivit det där brevet från jultomten för att Gysa så väldigt gärna ville ut på ett litet, litet äventyr. Han snörvlar och gestikulerar och hoppar upp och ner och förklarar hur inget egentligen borde ha varit sant utan bara på skoj och påhittat av honom – en dum och oförståndig  liten gris – och hur han hela tiden hade tänkt berätta, men sedan hade det inte riktigt blivit av att han gjort det och nu är de här och allt är ännu mycket, mycket värre än han hade föreställt sig och allt är hans fel och vad ska de göra, det kommer inte att bli någon jul i år eller något år alls och allt är hans fel för han har lurats och skrämt bort julen helt och hållet. Den blev arg och så försvann den. Poff. Gysa har förklarat och ursäktat sig så ivrigt att han fallit ner platt på rygg som en hjälplös skalbagge som luften gått ur. Han tittar med ynkliga ögon upp på Miffy och Doris.

Det var bara ljug?, säger Doris efter en lång stunds tystnad. Hon förstår inte riktigt och vet inte om hon borde känna sig lättad eller ännu mer panikslagen.

Så renarna har inte vilsnat sig då heller? säger Miffy och ser skeptisk ut. Så då har jag släpat med mig de här hopplösa renarna alldeles i onödan. Det kunde du väl ha tänkt på? Är det för mycket begärt att någon någon gång skulle tänka på mig också. Ge tillbaka mina snickarbyxor förresten, jag fryser och du ser bara löjlig ut!

Men ni förstår ju inte!? utbrister Gysa. Jag trodde att allt var på skoj, men julen blev arg på mig och nu har den försvunnit på riktigt...ser ni inte hur tomt här är?

Doris och Miffy tittar sig storögt omkring och sedan på varandra.

Kan det bli så? frågar Miffy. Du som är stor och vet allt, kan julen verkligen bli så arg att den bara försvinner?

Eh, jag vet inte, erkänner Doris. Men det verkar ju nästan så…

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!