14

Gysa är på ett alldeles ypperligt strålande humör: han är ute med Doris och ska rädda julen eller åtminstone Miffy. Inget ger så mycket julstämning som när man är ute och gör något riktigt fint och modigt, åtminstone inte om man är en liten gris med superhjälteambitioner.

Har du tänkt på hur det alltid blir så här? frågar han. För två år sedan så var det jag som rymde och du och Miffy som kom och räddade mig och Bamsen och ifjol var det du och den där luddiga pappan som bara försvann och Miffy och jag som hamnade att rädda er och nu i år så är det du och jag som räddar Miffy. Tänk, är det inte konstigt att det alltid är någon som behöver räddas och någon annan som finns till hands för att rädda. Liksom, praktiskt?

Jo, instämmer Doris. Så är det ju onekligen. Praktiskt, visserligen, men hon hade ju i princip hoppats att allt det här plumsandet och räddandet hade gått att hoppa över i år. Men när hon tänker tillbaka på hur hon ställt allt tillrätta förr om åren och känner hon sig plötsligt lite mer hoppfull. Kanske det ska gå bra i år också, hon är ju onekligen ganska van. Bara de nu skulle hitta Miffy först, det är det viktigaste.

 
Det som jag bara inte förstår, fortsätter hon, det som är det allra konstigaste med det här... varför är Julängeln på Teneriffa? Vad gör hon där? Visserligen har Doris själv aldrig varit på Teneriffa, men hon har sett det på vykort och det känns som fel plats för julens ängel, så här två veckor före jul. Skumt! Hon tittar på Gysa som snabbt pillar upp en torr och dammig mandel ur halsduken och börjar tugga hastigt och nervöst medan han försöker ser ut som om han ryckte på axlarna (Det är Puppes fel!!! tänker han upproriskt, min plan var perfekt tills han kom och förstörde den med sina agentfiffigheter).

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!