13

Om ni tittar riktigt noga och råkar få syn på en ungefär femton centimeter hög vit kanin med våta och slaskiga mörkgröna snickarbyxor, tummar och en morotssäck som är dubbelt så stor som hon själv, så kan det vara Miffy på väg till Lappland för att rädda julen. Hon har insett att det trots allt kanske skulle vara praktiskt med lite hjälp – om det råkar vara mycket att göra och eftersom hon glömde att ta Doris och Gysa med sig så.

 
Få se nu, vad är det som behövs, riktigt? Jag behöver bara lite renar, en Julängel, en Jultomte som kan dela ut klappar och några tomtenissar som skulle vara friska, och en massa, massa klappar och lite allt möjligt sånt. Miffy räknar på sina tummar som inte riktigt vill räcka till. Det låter som ganska mycket, inser hon nu. Synd att inte Doris är med, hon har alltid så bra idéer om hur man ska göra allt!

Medan Miffy sitter på sina morötter och funderar lite fram och tillbaka så får hon syn på någon som långsamt och värdigt smygskrider fram. Det är visst sådana där Lussekatter, sådana har Miffy sett förr, de är visst alltid ute så här års. De smyger av och an på ett extra fint sätt med brinnande ljus vid öronen, och då är det extra viktigt att man smyger allvarligt och fint och försiktigt och inte snubblar på sig själv, för då kan det gå så där som Doris alltid hotar med, att det säger ”fjup” och man brinner upp.  Miffy lägger huvudet på sned och kikar fundersamt och sen nickar hon övertygat: färgen stämmer, och antalet ben är alldeles rätt och den ena har till och med något spretigt på huvudet. Det är inte perfekt, med det får lov att duga. Hon hoppar ner från sin morotspåse och går fram.

 
Hej, ni ska följa med mig till Nordpolen och vara mina renar. Ni får dra tomtesläden med alla julklapparna i. Det är en väldigt viktig uppgift och alla de andra renarna är nämligen försvunna, så det behövs nya, förklarar Miffy.

Lussekatten tittar förvånat på Miffy och fräser lite lömskt, men när Miffy tar två steg bakåt och förklarar hur fin den kommer att bli och hur den ska få ha en liten guldbjällra att ha om halsen så börjar den spinna och lovar att både den själv och hennes stjärnkatt följer med. Inget gör lussekatter så glada som om man lovar dem att de kommer att se fina ut.

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!