12

Doris och Gysa plaskar fram genom regn och rusk. Eller, rättare sagt, först plaskar Doris och efter sig släpar hon Gysa i knorren. Gysa kanar fram på mage, med knorren först. Det är ganska behagligt, tycker han, men man ser inte så bra vart man är på väg och han vågar inte riktigt fråga heller, för Doris verkar ännu vara på dåligt humör och han vet inte riktigt hur han ska berätta att riktigt precis allt som stod i det där brevet från tomten kanske inte var sant. Eller egentligen att hela brevet från början till slut var påhitt. Puppe och Gysa hjälptes åt att skriva det. Puppe bidrog med de mer agentaktiga detaljerna (som det där med Teneriffa, och den där konstiga hälsningen på slutet som Gysa inte riktigt förstod). Han påstod att det fick brevet att se mer trovärdigt och äkta ut, och att alla agentbrev ser ut så. Gysa själv var mest nöjd med den sista raden – den där om "klok och modig gris”. Den kom Gysa på alldeles själv.

Men problemet är alltså att inget av det som stod där var riktigt sant, eller åtminstone inte vad Gysa vet. Det kan ju vara sant förstås, Gysa lyser upp där han plöjer fram genom pölarna så att vattnet stänker, ye-esbox, tänk om det ändå ärr sant, i så fall är det ju verkligen tur att de är på väg?! Bara de nu skulle hitta Miffy först, så kunde de kanske ta en sväng via Lappland sedan för att kolla hur allt stod till där och kanske kunna rädda julen åtminstone sådär litegrann lagom mycket?

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!