10

Följande morgon vaknar Doris av att Gysa så försiktigt som det bara går studsar upp och ner på hennes mage: boing, boing, boinggg..

 –Gå ner, du hoppar på min mage.

 
Jajaja, men Miffy är fösvunnen. Jag tror att hon kanske, möjligtvis är ute och räddar julen. Liksom. Ye-esbox, det är det jag tror, säger Gysa. För hon är ganska försvunnen. Och morotspåsen också, den är alldeles helt borta. Han ser misstänkt belåten ut, som om han i själva verket var ganska nöjd med hur det blivit.

 – Vad? Doris är med ens klarvaken. MIFFY är på väg för att rädda julen? Alldeles ensam och utan oss? Hur ska det gå till? Hur ska hon klara sig? Hon är alldeles för liten för att vara ute på egen hand.

 – Ja, alltså, jag har en slags idé, föreslår Gysa. Vi skulle ju kunna fara efter henne och typ rädda henne, kanske?

 – Jamen, allt det där andra då? Hur ska vi kunna hämta hem julängeln och mata tomten och bygga paketmaskinen och fånga in renarna och allt vad det nu var? Hur ska det kunna bli någon jul om allt är sönder och försvunnet och inte fungerar? Doris hänger med huvudet.

 – Ehum, säger Gysa. Det kan ju hända att det inte är så farligt i alla fall. Kanske att om vi bara kommer fram och hittar Miffy att det andra löser sig sedan. Kanske tomten bara, ehum, ville skoja lite? Kanske tomten liksom inte insåg att Miffy skulle ge sig av på egen hand och tappa bort sig (Gysa skruvar på sig lite skuldmedvetet: varken "Tomten" eller Gysa hade riktigt trott att Miffy verkligen skulle ge sig iväg alldeles ensam).

 – Men så himla lustigt i så fall, muttrar Doris sarkastiskt. Gysa ler ett stort men skakigt leende och hum-ti-dum:ar lite obestämt.

- Oj så tokigt, här får man ju inte klicka än!