9

– Det är dags för Kims årliga lillajulfest och alla är där. Gästerna har väldigt roligt och äter pepparkakor och dricker glögg och ingen, ingen kan spotta russin längre än Gysa när han verkligen försöker, fast de allra flesta russinen hamnar ändå i en liten trind smågrismage istället. Det är bara Doris som ännu inte har fått nån riktig julstämning. För hur ska man kunna börja fira när allt som vanligt är precis upp och ner och ingen utom en själv alls verkar bry sig?

– Miffy, säger hon, och rycker den lilla vita kaninen i hängslarna, minns du förra julen när vi var ute och sökte efter Gysa?

– Jo, det var väl då som du vilsnade bort oss på Nordpolen, undrar Miffy förstrött medan hon försöker öppna en nöt med sina små tummar. Mina byxor blev alldeles våta och slaskiga och det var nog ditt fel.

– Nej, det var för två år sen, ifjol letade vi efter Gysa, minns du inte? Och så kom tomten och hittade oss och gav oss skjuts hem, båda gångerna. Visst minns du?

Miffy pillar koncentrerat på sina hängselknappar en lång stund innan hon skakar på huvudet.

– Nä, jag minns nog inga tomtar, bara att du vilsnade oss och att morötterna tog slut och att allt var stort och farligt, men jag minns nog inte så mycket. Det kan vara för att jag så ofta glöms. Eller sen är det för att jag har tummar, då behöver man inte minnas så mycket utan får bara vara med…

- FUSK! säger doris