7

– Kan det vara så? undrar Doris. Att dom luras för att man ska bli ledsen och rädd? För vi har ju faktiskt träffat honom. Två gånger till och med… Doris känner sig genast lite upplivad och tänker att så måste det nog vara även om hon inte riktigt inser varför, men sen minns hon att det där med skinkorna ju faktiskt inte bara är ljug utan också tja, lite sant, även om hon inte riktigt har velat berätta det för Gysa.

Jag frågar Puppe, tänker hon. Han vet så mycket konstigt och pratar hela tiden om Berlin och agenter och en massa annat konstigt som man inte förstår. Hon går och dänger till den vid det här laget totalt utslagne herr P. Kanin med spargrisen som hon råkar hålla i handen (den är liksom röd – så hamnar den då i mörkrosa eller blandade hopen? Doris är inte säker.)
 
– Ouff, låter det från stolen. Doris vet inte om det betyder att någon är vaken eller sover så för säkerhets skull så slår hon en gång till. Ett par brungråa öron klipper till och Puppe kikar strängt på Doris och hennes gris. Han sov och drömde en lycklig dröm om cocktailglas så stor att man kunde bada i dem och hur han just höll på att dansa en wienervals med en bedräglig men ack så vacker dam som…

– Det var grisen, sa Doris. Du liksom krockade med grisen. Båda gångerna. Förresten, nu när du ändå är vaken, hur är det med tomten – finns han eller finns han inte?

– Finns och finns, stammar Puppe. Han tycker bestämt att någon har frågat om den här märkliga personen med kodnamnet ”Tomten” tidigare, men när han inte riktigt minns vem och hur han svarade den gången. Det är så svårt att minnas allt som hänt i ett långt och händelserikt liv.

– Det är klart, hummar han, att när jag var i Berlin så träffade jag ju nog både den ena och den andra…

– Nänä, försök inte, avbröt Doris, så där sa du senast också. Och Mimmi och jag gick hela vägen till Berlin alldeles i onödan. Tomten bor i Lappland. Det är inte ens åt samma håll.
 

- FUSK! säger doris