4

Men i år är Doris lite orolig. Visserligen är tomtelistan färdigskriven och postad (med tomtefrimärke på och allt; Doris har ritat det alldeles själv och stuckit ut brevet genom postluckan i tamburen. Det är så man gör när man skickar post). I år önskar Doris sig rosa piruettskridskor, en prinsessklänning, en ny tiara, ett skrin fullt med guldpengar och en utombordsmotor. Och ingen har fått för sig att försvinna eller nåt annat dumt hittills i år, så allt borde vara frid och fröjd, men Doris kan ändå inte riktigt koppla av. Hon har nämligen hört något alldeles jättehemskt, något som hon gått och funderat på i flera dagar utan att våga berätta för en endaste en.

Doris har hört att det finns människor som påstår att tomten inte finns! De sa det på radion en morgon när hon var ensam hemma och sorterade sina saker enligt färg (mörkrosa, rosa, ljusrosa, andra) och hon blev så paff att hon nästan blev grönbeige om nosen. Men Doris har ju själv träffat tomten två gånger – det är ju klart att han finns?! Hur skulle han ha slutat finnas? Han sitter ju i Lappland och packar klappar allt vad han hinner, hej bara! Men han blir ju jättearg om folk envisas och säger att han inte finns? Och sen får ingen några klappar! Och så var det med det. Sen sitter alla där och suckar och gråter.

Jävla skit, muttrar Doris uppgivet, alltid är det nåt.
 

- FUSK! säger doris