GOD JUL!

önskar
Doris och Miffy, Gysa och en Pappa
 

 

24  JULAFTON

Det är julafton. Granen är intagen och klädd och står i vardagsrummet med en massa paket under, det finns skinka och glögg och nötter och de sista överlevande guttaperkatomtarna står i sina hörn och myser över att ha fått hänga med ännu ett år. Allt är som vanligt och som det ska, visserligen saknas Doris, men det börjar också vara precis som det brukar… Så ingen är speciellt orolig, även om mommo nog lite förundrar sig över hur Doris kan vara försvunnen igen ett år!

Hur ska det gå...?

På julaftons kväll, strax innan det börjar bli dags för julklappsutdelning så har fortfarande ingen Doris synts till. Och ingen Miffy! Och Gysa är visst också försvunnen. Det är mycket konstigt och nu börjar nog alla bli lite oroliga på allvar. De brukar ju alltid dyka upp till sist, så tänk om något har hänt?!
Till slut börjar alla ändå samlas kring granen för julklappsutdelning. Det finns många paket, somliga är små och andra är lite större och sen finns det ett STORT, med små, små lufthål på. Och när någon äntligen kommer sig för att öppna det så dyker det upp en stor och ivrig rosa nos, en mycket stolt liten gris, en vit kaninflicka med slaskiga gröna snickarbyxor och en förvirrad pappa som håller ett krampaktigt tag i sin hatt.
– Hej, säger Doris. Det är Doris, och det var på tiden, vi har stampat och bultat hela dan. Vi kom som överraskningspaket i år, de hann inte komma och föra oss en skild gång. De hade visst lite bråttom, tror jag, för han såg lite sträng ut...

– Och jag är Miffy, piper Miffy, ni har väl inte bara glömt mig och var är mina paket? Ni minns väl att man ska ge paket? Det tog så här länge för först vilsnade hon där sig och sen har man blivit sänd som ett paket kors och tvärs över hela landet, fast byxorna var alldeles snöiga och stelfrusna.

– Tyyyst med dig och dina byxor och paket, skriker Doris, jag har nåt att berätta. Nåt viktigt. Tomten finns visst, dom bara ljuger och luras när dom säger att han inte gör det. Det var han som kom och räddade oss i år också. Han finns! Faktiskt.

Hon skuttar upp och ner av förtjusning över att vara hemma igen, och över att det trots allt blev jul i år också fast det som vanligt såg lite dåligt ut ett tag, medan Gysa  belåtet förklarar hur det i själva verket var han som räddade julen i år, nästan helt själv.

I den allmänna förvirringen tar den lätt omtumlade Muminpappan tillfället i akt och smyger sig in under granen. Där, med en rosa kula snett ovanför till höger och ett ljus brevid sig, rullar han ihop sig till en liten rund snöboll. Han inser att han just har varit med om ett hårresande farligt och dramatiskt äventyr och han längtar efter att få berätta för Muminmamman och sin son om allt han sett och upplevt och alla faror han räddat sig ur med sin list och djärvhet. Men det får vänta tills i sommar, först ska han sova lite.  
 

- FUSK! säger doris