23

 – Tack så hemskt mycket, det var väldigt snällt av dig att ta av dina sparpengar för att rädda mig, utbrister den änglaflickan lättat när Doris försiktigt lägger ner henne i snön. Allt hade gått bra, Doris hade bara pekat på den lilla snöiga glaskulan och sen snabbt radat upp alla pengarna på disken. Farbrorn verkade inte ha en aning om att han just hade sålt självaste julängeln för 19,95 utan la ner henne i en vanlig brun papperspåse som han sedan räckte till Doris. Nåja, tänkte hon, nu var åtminstone julängeln räddad även om själva julen tycks vara alldeles hopplös att rädda i år.

– Tänk, en sån tur, fortsätter julängeln. Jag har suttit i det där skyltfönstret i flera veckor redan utan att kunna ta mig därifrån och det värsta är att jag inte ens minns hur jag hamnade där, det enda jag kommer ihåg är att jag råkade kollidera med det där fönstret när jag var ute och flög och det stormade. Sen minns jag inget mer. En sån tur att just du kom förbi, annars vet man inte hur det kunde ha gått med hela julen…

– Du behöver inte låtsas, avbryter Doris. Jag vet nog att det varken finns nån tomte eller president utan att allt bara är påhitt.

– Men Doris, hur kan du säga så? Du har ju själv träffat tomten flera gånger, det är ju klart att han finns! Sa julängeln upprört och ruskade ilsket på sin fredsbanderoll.

– Jo, men de där människorna på radion sa ju och alla verkar hålla med och ingen vet nåt eller minns nåt och alla är bara försvunna som vanligt och allt är bara…

Just då hörs ett konstigt vinande ljud och liksom bjällerklang högt uppe i luften. Julängeln ler stort och pekar: ”Titta där! Det är visst dina kompisar som letar efter dig igen.” Doris tittar också upp luften och ser ett välbekant ekipage komma susande. Längst bak på lasset sitter två små figurer, en vit och grön och en alldeles rosa, precis som Doris själv. Båda två ser konstigt bekanta ut, på nåt sätt.

– Åååh, vad orättvist!!! Hur har dom hittat…???

- FUSK! säger doris