22

Det här är Doris, som borde vara på väg hem och ha räddat julen, men den här gången har hon  misslyckats helt fullkomligt. Kanske det verkligen är så att det inte finns nån tomte och att hon bara drömt eller inbillat sig allt.
 
– Men hur kom jag då hem senast, undrar hon och suckar. Doris vet varken ut eller in längre. Inte vet hon var hon är heller. Men om det inte finns nån tomte så gör det kanske ingen större skillnad var man är på julen, om man är hos mommos under granen eller nån helt annanstans som man inte riktigt vet var det är, det är precis som vilken annan kväll som helst och knappast märker nån ens om Doris är där eller inte…

Doris suckar tungt ännu en gång och halar upp pappaväskan som bara glider ner hela tiden. Hon ser sig runt för att se om hon skulle få syn på något som skulle se bekant ut, och då, helt plötsligt ser hon verkligen något som får henne att alldeles haja till! Hon gnuggar sig i ögonen med tassen och kikar en gång till. Där i fönstret, mitt bland en massa olika saker och krafs, ser Doris någon som hon känner – en kompis!

– Det är ju den lilla änglaflickan, skriker Doris glatt och slänger Muminväskan i snön för att kunna rusa fram till fönstret för att se bättre. Och jo, det är det. Det är den lilla änglaflickan som har hjälpt Doris och Miffy att rädda julen de senaste två åren, men vad gör hon i ett skyltfönster? Doris rynkar pannan och förstår precis ingenting. Hon dänger tassen i fönstret så det bara skallrar i rutorna och vinkar sedan glatt. Änglaflickan tittar upp men vinkar inte tillbaka, istället ser hon bara genomsorgsen ut och rycker uppgivet på sina små axlar.

Då förstår Doris, och det är så otäckt, så otäckt! Nån har fångat Doris julängel och lagt henne i sitt skyltfönster och tänker sälja henne som om hon skulle vara en påse morötter eller en bilbana! Det är så hemskt att Doris blir alldeles kall i magen. Men vad kan hon göra? Doris är ju bara en liten kanin som är vilsen och hungrig och kall och det blir ändå ingen jul för allt är bara himla skit och det finns ingen tomte och Doris har inga pengar att köpa några änglaflickor för…

Eller, förresten, vänta nu. Det har hon ju visst! Doris har ju nästan hur mycket pengar som helst som hon sparat och tiggt ihop och glad påsk:at och lurat sig till och kanske till och med nästan lite knyckt.. Doris har bara aldrig använt några av sina pengar förr, hon gillar mest tanken på att de finns där i handväskan…

Oj, var är väskan??? Doris ser sig vilt omkring tills hon kommer ihåg att hon slängde pappan och väskan och allt i en snödriva. Och tänk sån tur, de ligger fortfarande kvar där hon lämnade dem. Försiktigt plockar hon upp pappan och placerar honom rätt väg (med hatten uppåt. Han verkar lite arg, för han spottar och morrar nästan lite, så Doris klappar försiktigt honom på tassen) sen tar hon sin handväska och går tillbaka till skyltfönstret och tittar på nytt vad det står på lappen: ”19,95”. Det är väldigt mycket pengar! Doris suckar djupt och tömmer sen ut väskans innehåll i snön och börjar räkna. Hon räknar och räknar. Till slut är hon färdig; det blir precis jämt och så lämnar det en peng. En endaste ynklig brun peng är allt som finns kvar av Doris hela sparkapital! Innan hon hinner ångra sig lyfter hon försiktigt upp alla pengarna och tassar fram till dörren. Den är svår att få upp, men sen säger den pling-pling och Doris slinker in i butiken.

– Hej bara, säger hon och försöker låta van, det är Doris…

- FUSK! säger doris