20

– Jaha, undrar Doris alldeles uppgivet, vad gör vi nu då? Om varken tomten eller presidenten finns, och det alldeles strax, om bara en liten stund, är jul och man sitter alldeles ensam ute i skogen och är hungrig och fryser med våta tassar och har varit modig alldeles i onödan med bara en alldeles överlopps liten pappa i handväskan istället för att vara hemma i värmen och äta nötter och marsipanmorötter. Hur blir det då? Varför blir det alltid så här, det är likadant vartenda år varför kan det inte vara lugn och ro och paket och gran och inte alltid en massa sån här jävla skit, mumlar Doris. Visserligen har det ju alltid ordnat upp sig förr om åren, men det är ju mycket, mycket värre i år! Doris saknar Miffy, visserligen är hon ynklig och gnällig och ganska glupsk, men hellre Miffy och hennes morotssäck än den här pappan som hon har nedstuvad i handväskan och som inte är nåt speciellt roligt sällskap! Det hemskaste av allt, som Doris nästan inte riktigt har vågat tänka på ens, är att om Tomten inte finns, om han verkligen har tagit helt slut – vem ska då rädda Doris? Hur ska hon då komma hem?

Muminpappan vet inte så noga vad han ska svara, det är svårt att tänka så bra när man hela tiden hänger och dinglar upp och ner. Bara att hålla fast hatten tar så mycket av ens energi när man är svängd fel väg. Det är inte  heller en så särskilt värdig position att befinna sig i.
 

- FUSK! säger doris