14

Det här är Miffy och Gysa på Stor Räddningsexpedition. Det går både bra och dåligt. Bra för att de är på väg att rädda Doris från att gå alldeles vilse och frysa fast och alla möjliga hemskheter som ensamma smådjur kan råka ut för ute i världen. Dåligt för att byxorna är våta och slaskiga redan och morotspåsen är tung och de inte vet riktigt var de är och ännu mindre var Doris är.

– Det är svårt att rädda nån när man inte vet var den är, konstaterar Gysa eftertänksamt.

– Jo, piper Mimmi. Jättesvårt. Det är det allra svåraste. Det var ju det jag sa, hon borde inte ha gått utan oss, skulle hon bara ha tagit mej med så kunde jag ha räddat henne jättelätt och flera gånger redan, Jag brukar alltid hamna att rädda henne när hon vilsnar sig, så jag är ganska van. Det är alltid nånting som slarvar bort sig så här före jul, grisar och tomtar och allt möjligt som inte håller reda på sig. Det är inte klokt, egentligen!

– Hon verkade ju nog lite orolig över det där med tomten och om han finns, minns Gysa plötsligt. Tror du att hon kanske kan vara ute och söka honom?

– Igen? undrar Miffy storögt. Va? Tror du vi är ute och söker de där eländiga tomtarna nu igen? Dom där som bor ända dit bort vid Nordpolen?

– Ye-esbox, svarar Gysa och nickar så vist och eftertänksamt som bara en klok gris som just har fått en strålande idé kan. Det är det jag tror, tror jag.
 

- FUSK! säger doris