12

Lite senare, efter nån kvart eller en halv vecka eller nåt sånt, så märker Miffy och Gysa att Doris saknas och efter att de tittat åt alla håll och letat och haft sig så att de är alldeles yra, men ändå inte hittar henne någonstans så tittar de på varandra och nickar vist.

– Hon har rymt! ubrister Gysa förtjust och börjar studsa av iver. Jag visste det hela tiden. Hon har rymt precis som jag gjorde och nu ligger hon där och sen fryser hon fast!

– Och hon glömde mej! Det är ju meningen att jag också ska vara med och bli våt och frysa fast och allt sådant man gör när det är äventyrligt och farligt. Det var det allra fräckaste! Miffy är så harmsen att hon nästan biter av ena hängselknappen av att hon är upprörd över att ha blivit åsidosatt.

– Så här kan vi inte ha det, säger hon sedan bestämt och drar med sig Gysa ut i köket för att hämta en morotspåse (eller två) att ha med som färdkost. Man blir så hungrig av att söka efter djur och tomtar.

– Ska vi ut och rädda henne? undrar Gysa med något drömskt i blicken, för han har nämligen i hemlighet alltid velat vara en stor hjälte.

– Jo, säger Miffy, vi sku kanske inte riktigt idas, men jag tror vi måste. Hon kan inte irra på därute alldeles själv så som hon vilsnar sig hela tiden! Hon är alldeles hopplös! Förresten är det oerhört oförskämt att gå på äventyr utan mej, jag glöms alltid bort…
 

- FUSK! säger doris