7

Gysa ligger kvar en lång stund och funderar över det där som Doris sa, innan han sorgset rullar vidare, alldeles för bedrövad för att studsa.

- Grymt, grymtar han sorgset för sig själv, det var det grymmaste jag någonsin har hört!

På vägen tillbaka in i sovrummet möter han Puppe som är på väg för att leta rätt på en martini (eller två), någon liten morot (eller två) och något trevligt cabaret-program eller en informativ journalfilm om motståndsrörelsen eller DDR-tiden (för det är så angenämt att se sina gamla vänner på televisionen, tänker han, ahh, ahh those were the days, plymflickor och showtunes und so weiter, och klipper med öronen). Eller, funderar han, månne det här är rätt tid för det där utmärkt stimulerande reseprogrammet från Ibiza och skrockar så belåtet för sig själv att han nära på snubblar över Gysa som ligger på golvet och ser ut som en ledsen korv.

- Uh, unge herrn ser aningens obekant ut, ursäktar sig Puppe, jag vet inte om ni har haft den stora äran att träffa mig? Mitt namn är Herr P. Kanin och jag är mycket känd både här och där... det är nämligen så att...

- Känner du till julen, frågar Gysa. Visst inte är det så att man ÄTER grisar?

- Hum, hum,  svarar Puppe (som inte riktigt vet, men tycker sånt är så förargligt och liksom ovärdigt att erkänna), joo, det kan man nog göra (eller kanske det var oliver? Jo, det är bra!).

- Jojo, grisar och oliver, så gjorde vi alltid i Berlin, vill jag minnas, säger Puppe och trummar belåtet med foten. Vill unge herrn att jag berättar om när jag ...

- FUSK! säger doris