4

I skydd av en gles och vindpinad en sitter en obstinat tonårsräv och biter med stor precision av kluvna toppar på sin yviga svans. Tillsammans med sin hårt prövade mor och de två medelålders åkerråttorna från tvärs över dungen sitter hon och tittar på reprisen av gårdagskvällens familjeunderhållning på tv.

ALLA ANDRA är ute nånstans och har roligt,
muttrar tonårsräven surt. Det är BARA jag som sitter här och glor på dumburken med mamma och våra lama grannar, och samma program för ANDRA GÅNGEN på under tolv timmar dessutom! Hon klarar inte av att ens titta på sin mamma som hänfört svajar av och an till Tomas Ledin och Timbuktu och när råttherrarna bredvid henne börjar pipa i kör med Mikael Wiehe så vill hon bara lägga sig ner och självdö. Faktiskt.

Pinsamhetsdöden är min enda utväg, tänker hon och när den ena råttherren försöker involvera henne i allsång så morrar hon bara litelitegrann, alldeles ljudlöst men så en glänsande hörntand glimmar och lyser upp den gråa decemberskogen.

Don't mess with me eller så flyttar jag långt bort ifrån er allihopa och skickar inte ens ett julkort, tänker hon upproriskt. Råttan drar sig förskräckt tillbaka bakom sin mer bastanta vän och mamman tittar strängt på henne, med den där gamla vanliga "nu uppför du dig"-blicken. Hon knycker lite på axeln och tittar bort, ut mot horisonten. Hon har aldrig lovat att vara trevlig. Det kan hon aldrig tro. Snart är det jul igen, hon känner det på sig. Och aldrig är hon så rastlös i sin svarta lilla själ som när det drar ihop sig till jul.

- SKÄMS PÅ DEJ! DU FUSKAR JU!