23

Bamsen och Bamsen är på väg till den ena Bamsens moster som ska rädda dem från att bli julskinkor när de stoppas av Något Stort och Rosa och Något Lite Mindre med Gröna Slaskiga Snickarbyxor Och Ett Grinigt Humör Efter Att Ha Blivit Knuffad På Rygg I En Vattenpöl.

- Jestas, tänker Bamsen/Gysa, nu får vi akta oss, det är HON som bara pratar om korv!!! Han börjar vissla nervöst och puffar uppfordrande på den andra Bamsen som inte verkar förstå att bara fortsätta rakt fram utan lugnt stannar till.

- Aj, vad buffas du för?, säger Bamsen och knuffas tillbaka.

- Titta! Det finns två av dem, säger Miffy och lyser upp, duger den här sortens? Nu nappar vi nån av de här och så går vi hem sen. Snabbt nu innan de smiter!

- Ja, varför finns det två av dig och varför väser du så, du har väl inte blivit förkyld?, undrar Doris fascinerat. Hon är så lättad av att inte bara ha hittat sin försvunna smågris utan också ha fått en extra alldeles på köpet, att hon helt glömmer hur mycket hon oroat sig och att låta sträng.

- Finns ingen Gysa här, säger Gysa och fortsätter vissla.

- Du är hemskt lik åtminstone, säger Doris misstänksamt. Och du också, förresten, tillägger hon sedan och ser från den ena Gysan till den andra. Vem är ni då?

- Vi är Bamsen! säger smågrisarna i kör.

- Konstiga bamsar, piper Miffy, liksom alldeles fel både till formen och färgen...

Så Doris gör sitt bästa för att förklara att julen nog inte kanske är SÅÅ jättefarlig ändå, om man bara är jätteliten och av plysch och att det viktigaste nog ändå är att akta sig för ljusen, för om det säger fjup och man brinner upp så är det verkligen ganska dåligt, men annars är det nog ingen större fara. Hon uppmuntrar och tjatar och tjatar och förklarar och hoppar och stampar och viftar och har sig, men smågrisarna bara tittar förvirrat i kors och ruskar på huvudena: de ska till mosters och ingen annanstans.

Åh, dummadumma grisar, tänker Doris, det är jättejättemycket jul nu redan och de har kanske redan åkt till mommos alldeles utan oss och de här tror de ska till mosters och är på väg åt alldeles fel håll dessutom och förresten är nog moster nånstans på en öde ö nu, för det har Doris hört... Hon suckar uppgivet över att vara ute med ett så fullständigt hopplöst sällskap. Grisarna är tjurigt envisa och ska bara inte med nånstans och Miffy har ännu inte kommit över sina nerblötta snickarbyxor och gnäller pipigt och ilsket om hur det inte alls är rättvist och varför hon alltid är den som blir alldeles slaskigt våt, och om att allt nog är Doris fel och hur Miffy som har tummar tänker lifta till Mommos alldeles själv.

Ååh, vad ledsen Doris blir nu! Här har hon varit modig och duktigt och sökt överallt och hittat alla och nu är alla bara arga och ingen alls bryr sig om Doris. Nu är det nog Doris tur att bli räddad, hon vill inte vara här mera, hon vill till mommos. Men fast hon nyss var så självsäker då hon förklarade för Bamsarna hur inget egentligen är farligt och allt egentligen är ganska bra, så vet hon inte vad hon egentligen ska göra nu. Hon har bara rest ensam till mommos en enda gång förr och då fick hon skjuts med tomten. Nu vet Doris inte alls... Jävla skit!

Bamsen (formerly known as Gysa) sneglar lite bekymrat på Doris där hon sitter och sparkar i marken.

-Ehum, säger Bamsen-Gysa, hör du, kanske hon den där i kulan sku kunna...Hon sa att hon sku hjälpa oss. Jag sku stanna kvar och hon sku hitta er och hur det nu var...

- Vad pratar du om?, fräser Doris irriterat, det är ditt fel att vi är här och att allt är alldeles fel.

- Jag tycker att den där randiga grisen skulle ha dugit bra, muttrar Miffy.

Så berättar Bamsen-Gysa hela historien om sin rymning och julängeln som lovat hjälpa honom och hur han mötte tomten och Bamsen. Han känner sig riktigt stolt över att ha haft ett så ståtligt äventyr alldeles själv!

-Va fusk! utbrister Doris, har du träffat julängeln? Hon var ju den som hjälpte oss ifjol.

-Just det, instämmer Miffy, hon är ju vår kompis och hon hjälper kaniner som behöver det...

-Hmm, säger Doris fundersamt, kanske det är så att hon hjälper alla slags smådjur som slarvat bort sig?

- Eller blivit glömda? föreslår Miffy.

Grisarna ligger mest tysta och förstår inte mycket, men Doris börjar se ut som om hon fått en himla bra idé.

- Jag undrar, hinner hon bara säga, när ett enormt fulllastat ekipage draget av en hel hop med rödnosade renar kommer dundrande fram över himlen och landar med ett skärande gnissel bara några tiotals centimeter från hennes nos.

Det är TOMTEN som ännu en gång kommit för att rädda Doris och julen! Doris börjar hoppa och skutta av lycka, men smågrisarna kurar ihop sig och bara darrar av skräck för det här är det kusligaste de nånsin sett.

- Jaha Doris, mullrar en vänlig, men barsk röst, hur har det blivit så här nu igen? Det här får nog bli sista gången jag kommer och kör er, jag har så mycket annat att göra de här dagarna utan att skjutsa småkaniner runt landet. Lova nu att ni snällt håller er hemma nästa år!

Både Miffy och Doris nicker ivrigt och lovar och lovar.

- Fast egentligen var det inte vårt fel den här gången, vågar sig Miffy på att pipa. Inte ens hennes fortsätter hon och pekar med tummen mot Doris håll, utan den här gången var det nog grisarnas fel.

Alla tittar på grisarna som fortsättningsvis mest ligger och darrar.

(- Det är han som bestämmer över julen! Nu kommer han nog och tar oss, viskar den ena Bamsen till den andra och den andra Bamsen suckar dystert instämmande.)

- Ho ho ho, skrockar farbrorn.

- Brrrrrumm, piper Bamsen och Bamsen.