17

När Gysa ligger och begrundar alltings eländighet märker han plötsligt en liten, liten varelse som står inne i ett litet runt klot och tittar nyfiket men vänligt på honom.

-Hej, ligger du här och är ledsen, frågar hon.

- Öh, säger Gysa, jo, jag tror det, här ligger jag. Svansen är alldeles stel, ser du, jag tror att den kanske har frusit fast. Fast å andra sidan så låg jag här för en stund sen också, så det är inte så värst annorlunda. Lite obekvämt att vara fastfrusen, men man smälter väl loss till våren, antar jag... Och ledsen, nåja, alla mina vänner vill äta upp mig och min moster som ska rädda mig har tappats bort, men annars så. Gysa tycker så synd om sig själv att tårarna börjar droppa.

- Det är nog inte så farligt som du tror, säger den lilla flickan. Jag är Julängeln som är ute för att hjälpa smågrisar och andra som behöver det så här alldeles före jul. Jag har följt med dig i några dar redan och tyckte det var dags att ingripa nu. Dom där småflickorna, som är ute och letar efter dig (och som förresten är mina goda vänner) är ju alldeles ute och yrar på fel ställen och nu har de dessutom börjat strida med varandra. Det är inte bra alls, muttar hon för sig själv och skakar sorgset på huvudet, på jul ska man ju vara sams och glada... Gysa nickar dystert men instämmande, precis så tycker han också.

-  Lova mej att du ligger kvar och väntar här medan jag söker upp kaninflickorna så ska jag hjälpa er att ta er hem sedan, säger flickan sedan.

Gysa nickar lydigt och den lilla ängelflickan glimmar till och sedan är hon försvunnen.