16

Doris och Mimmi letar överallt efter Gysa. De ropar och lockar och tittar ordentligt bakom alla hörn och inuti alla skrymslen. Men ingen Gysa nånstans!

- Det här var ju sakrans frissamt, konstaterar Doris. Hur långt kan han riktigt ha hunnit?

De frågar alla de möter om någon sett till nån liten gris med nästan inga ben, men det är det ingen som har gjort och nu börjar Doris bli riktigt ordentligt bekymrad.

- Dumma, dumma gris, tänker hon, var har du gömt dig? Nu har vi varit precis överallt utom i Lappland och några ställen till och han syns inte till någonstans. 

- Ååh, allt är mitt fel när jag skrämde honom med den där skinkan, säger Doris.

- Jo, det är det nog, piper Miffy upprymt, du skrämdes och det är fult och nu tror jag att vi är vilse igen. Vart var det nu vi var på väg igen? Ifall vi alldeles har tappat bort oss och glöms kvar här och aldrig mer hittar hem så är det nog ditt fel. Jag är bara med som sällskap jag.

- Om du inte slutar tjata kan det nog snart hända att jag glömmer dig, hotar Doris. Då tystnar Miffy och ser snopen ut, om det är något hon tycker dåligt om så är det att bli glömd!

Doris ser sig omkring och har ingen aning om var de är. Hon börjar bli trött på gnälliga morotsmonster till småkaniner och bortslarvade grisar. Snart struntar hon i att vara storasyster och går hem, så får de hålla reda på sig själva istället. Om hon nu bara visste var de var???